Är midsommar en helg? Visst är det så, i den profana bemärkelsen att på festdagar är folk lediga från arbetet och banker och myndigheter hålls stängda. Men helg är språkligt sett detsamma som helig, och förr i tiden förväntades folk ägna en del av sin helgledighet åt gudstjänstbesök i någon kyrka. Men det var förr. Sedan Sverige enligt uppgift blivit jordens mest sekulariserade land har det gått ut över heligheten.
Svenska kyrkan och dess kyrkohandboksförfattare har gjort ett tappert men på det hela taget fåfängt försök att smussla in lite biblisk helighet i vårt övervägande hedniska firande av sommarsolståndet och årets kortaste natt. De hävdar att midsommarhelgens firande gäller en viss nytestamentlig person: Johannes Döparen. Vad han har för samband med vår traditionella fest kan ingen förklara. Nordiskt midsommarfirande består huvudsakligen av rester av hednisk fruktbarhetskult. Som folklig fest är det snarast en hyllning av naturens alstringskraft symboliserad av den blomsterprydda stången och bekräftad av alla de par som fram mot natten brukade ligga med varandra bakom buskar och snår. Önskar man en text till denna folkliga fruktbarhetsmässa kan man glömma både Bibel och psalmbok och i stället välja några rader ur Harry Martinsons dikt ”Skapelsenatt”:
Vid stenbron möttes vi,
björkarna höllo vakt,
ån blank som ålen slank mot havet.
Vi slingrade oss samman för att göra Gud
Vad Martinson här menade med Gud är ovisst. Troligen bara något stort som kan väcka känslor av helighet. Ateisten kan slå sig för sitt bröst och säga: Se där! Kyrka och religion och Gud och helighet är bara tomt prat, ovärdigt en modern upplyst person.
Ett memento är här på sin plats. Den förmenta upplysningen kan också blända den sekulariserade ateisten därhän att han, mindre ofta hon, tror sig skåda den nakna sanningen medan religionens existentiella insida trängs ner i det förnekade själsdjupet.
Om man önskar anknytning till just midsommarnattens mysterium bjuder förra seklets lyrik på många fina exempel. Här följer tre som kan sägas representera lika många olika livshållningar. Det första speglar den sökande tvivlaren och författaren heter Birger Sjöberg. Diktens namn är ”... som sker vid sommarvakan ...”. Tilltalet ”min broder” betingas av diktens historiska ram: den ekumeniska konferens som ärkebiskop Nathan Söderblom ledde år 1925. I sin egen tros famn ville han innesluta all jordens kristna samfund, sekter och bekännelser. En central strof i Sjöbergs dikt lyder så här (”faran” är lika med döden):
Liknar ej faran då – trots skrämsels vita lakan –
mildaste skymningsblund i juninattens gång?
Väl råder natt – men så som sker vid sommarvakan.
Bida en ringa stund – och morgon slår sin sång!
Svimning på huvudgärd,
väckning vid luftig färd.
Lågande längtan bara ...
Klara och strålande värld!
Någon teologisk– och långt mindre biblisk – anknytning letar man förgäves efter i dessa rader. De uttrycker en skönmålning av dödsögonblicket: i samma stund vi ger upp andan lever vi upp på nytt i en ljusare och bättre värld. Övergången tänker sig Sjöbergs ”Konferensman” lika omärklig som passagen av midsommarnattens timma noll. Önsketänkande? Javisst. Men vem ville inte dela en sådan önskan, bara det kritiska förnuftet ville tiga still.
Helt annorlunda och samtidigt motsägelsefull är Gunnar Ekelöfs inställning till kristendomen. Han kunde fara ut i den grövsta hädelse som att kalla Jesus självmördare, men på betryggande avstånd från svenska förhållanden kunde han i sina sena dikter bejaka den grekisk-ortodoxa Mariakulten. Poetiskt sett bäst är han när han lämnar alla konventioner och trosläror därhän och gestaltar en egen, personligen upplevd närhet till det existentiella mysteriet. Och den bildsfär han därvid gärna använder sig av är just sommarnatten, som han besjungit och diskuterat både på vers och prosa.
Dikten ”Eufori” – ordet betyder psykiskt stegrat välbefinnande – skildrar hur han en vacker sommarkväll sitter i sin trädgård och filosoferar alltmedan han röker sin pipa och njuter av det som sker i naturen omkring honom, alltmedan han ”begrundar strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad”.
Ja, vara ett med natten, ett med sig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!
Och lågan stiger ... Det är som om blommorna trängde sig närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.
Så till slut en dikt av en i det tysta troende poet som bara på undanskymda platser bekänt sig till kristendomen, och då sin egen version av denna troslära: Tomas Tranströmer. I hans dikt har människan ingen synbar plats men känns ändå hela tiden delaktig i det mysterium som skildras. ”Dygnkantring” heter dikten.
Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet
in. Och intet hörs utom dropp från dunkla
lövverk och det nattliga sorlet djupt i
sommarens canyon.
Granen står som visaren på ett urverk,
taggig. Myran glöder i bergets skugga.
Fågel skrek! Och äntligen. Långsamt börjar
molnforan rulla.
I de tidigare textexemplen är en upplevande jagperson, diktens alter ego, hela tiden närvarande, men här hos Tranströmer saknas ett sådant fokus. Det är avsiktligt, en viktig del av den poetiska doktrin han lärt sig av T. S. Eliot. I den är begreppet ”objektivt korrelat” av central betydelse. Det objektiva är bilderna, i detta fall myran, skogens sus, granen som liknas vid en klockas timvisare osv. Dessa bilder ”korrelerar” med poetens känslor inför det han ser och hör, men i stället för att – som en traditionell diktare – skriva ”det känns som om ...” står bilderna där, fria från uttolkning. Ibland drev Tranströmer denna objektivering in absurdum, men som regel fungerar den och ger en emotionell koncentration som intellektuella förklaringar bara skulle förtunnat. Slutligen och sammanfattningsvis: Gemensamt för de här diskuterade sommarnattsdikterna är upplevelsen att inte bara bevittna utan bli delaktig av ett mysterium, ett hemligt liv i naturen som intellektet inte kan förklara.