Ett hotellrum i Paris. Hon har gett sig av hastigt, direkt efter en kortare vistelse på psyket, för att bevaka modeveckorna för Damernas Världs räkning. Mannen (äktenskapet är på upphällningen) och sönerna är kvar hemma. Hotellbartendern flörtar med henne, ”Är ni gift?” – (kort tvekan) – ”Nej”, kommer sedan upp på hennes rum. Efteråt, genast, ringer hon hem: ”Mamma, jag har gjort något dumt.”
Ångest var Kerstin Thorvalls arvedel. Ett helt bokstavligt arv från fadern, en kvarlåtenskap modern gjorde allt för att kväsa, men också en lott i den meningen att den genomsyrade hennes liv. Den tycks ha varit den motor som drev i henne i alla de olika riktningar hon skulle komma att ta, mot såväl destruktivt leverne som konstruktivt arbete. I ”Nödvändigheten i att dansa” (2001) skriver Thorvall: ”Under ett långt liv med återkommande perioder av panikångest och utdragna depressioner och samtidigt rädd för både alkohol och receptbelagda dopingpreparat, har jag hittat mina egna droger. De heter ilska, trots, gråt, karlar, arbete och dans.”
Scenen ovan är hämtad från dramaserien ”Det mest förbjudna”, som SVT sänder under påsken, i regi av Tova Magnusson och med Cilla Thorell i rollen som Kerstin Thorvall. Tv-serien bygger på romanen med samma namn, den som kom 1976 och gav Thorvall hennes stora, skandalomsusade genombrott. Historien om ”Det mest förbjudna” är välkänd vid det här laget; Thorvall passerade gränserna för devisen ”det personliga är politiskt” med råge, när hon skrev privat, sårigt och ingående om ett vidlyftigt sexliv och massiv ångest. Avfärdad av kritikerkårens majoritet som en kletig kåtkärring, men hon sålde mycket och blev älskad av läsarna – företrädesvis kvinnor. Om bekännelselitteraturen generellt sett omgärdats av vissa gränser, så var Thorvall den fullständigt gränslösa, det provocerade vissa och inspirerade andra.
Liv och dikt är inte bara löst sammanvävda för Kerstin Thorvall, de är symbiotiskt hopkladdade som köttiga nervtrådar. Det gör att så fort man uttalar sig om det ena, så har man automatiskt sagt något om det andra. Att läsa Thorvall som fiktionsförfattare är ofta uppfriskande, spännande, underhållande; att tänka sig det skrivna som faktiskt levt liv är…tja, ångestskapande. Det senare blir extra tydligt i dramatiseringen av hennes liv (och roman!), eftersom hon där är gestaltad delvis utifrån. Där finns inte texten Thorvall, och därmed inte heller den klarsyn och den reflekterande självkritik som är ett regelbundet inslag i allt hon skrivit. Istället ser vi ångest, överilade handlingar, självömkan och skuldkänslor tugga runt som i ett hamsterhjul. Någon väg ut? Nej.
Huvudpersonen i romanen ”Det mest förbjudna” heter Anna. I filmatiseringen heter hon – Kerstin Thorvall. Må så vara att ”Anna” är en genomskinlig kosmetisk manöver, men faktum är att när filmatiseringen överger denna fernissa så förlorar romanen också sin status som fiktion. Den sista gränsdragningen mellan liv och dikt upplöses, men samtidigt; genom att vara dramatisering blir även tv-serien ”Det mest förbjudna” ett slags fiktiv berättelse. Slutsats: genuint dokumentärt blir det aldrig, den absoluta sanningen om Kerstin Thorvall är ständigt utom räckhåll.
Hur ska vi då förstå Kerstin Thorvall? Är hon den ångestridna, svekfulla modern som i sin ovarsamhet om sina närmaste lät sitt egen agenda gå före allt annat? Eller, är hon den frihets- och feministikon, som visade att kvinnor i alla åldrar kan ta för sig av världen på samma sätt som män alltid gjort? Som alltid med Thorvall: Både och! Hon var varken i takt med sin tid eller med sig själv, ständigt en anomali – omväxlande för radikal, omväxlande hopplöst efter.
Om andra människors liv ska inte främmande människor döma i efterhand, och att jag personligen känner mer obehag än inspiration av att beskåda skildringen av den ångestspiral som löpte genom Thorvalls liv är därför sekundärt (om än irriterande påtagligt). Och, det är i verken som hennes originalitet och talang – den skarpa precisionen – talar allra tydligast. Thorvall rev ner fördämningar med sin litteratur, det som Ebba Witt-Brattströms beskriver som att hennes ”förnyande aspekt av sjuttiotalets estetik blev en ångestens poetik”. Thorvall skrev och levde helt utan filter, inget fördolt, inget förfinat. Rått och naket – från extatisk njutning till desperat kravlande i avgrundsdjupen.
Man behöver inte betrakta ett sådant levt liv som det minsta föredömligt eller eftersträvansvärt, men den sanning som gällde 1976 gäller också 40 år senare: Kerstin Thorvalls kombination av megalomani och självföraktande svaghet är inget unikum bland konstnärer, men i egenskap av kvinna och omåttlig sådan fortsätter hennes minne att ticka som en påminnelse om var gränserna alltjämt går.