Det började ett par år efter att jag flyttat in i min lägenhet i centrala Uppsala. Om natten, oftast just efter det att jag lagt mig för att sova, hördes ljudet från en helikopter som närmade sig söderifrån. I början tänkte jag att det var en ambulanshelikopter ute på ett sent uppdrag; senare, när jag kopplade samman flygningarna med nyhetshändelser, förstod jag att ljudet kom från polisens spaningsinsatser.
Ljudet är nu en omisskännlig del av Uppsalanatten, lika pålitligt som signalen från stationen när kvällens sista tåg anländer. Tidigare hade jag förvånats av tystnaden: jag trodde att stan skulle vara full av trafik, folkliv, fester. Men citynatten visade sig vara oväntat tyst. Det var egentligen bara den där helikoptern som hördes, och det med en regelbundenhet som gjorde att jag efter ett tag började vänta mig den när klockan passerat midnatt – en mekanisk fågel som hoppar fram och piper vid ett visst timslag.
Ni tror kanske att ljudet irriterar mig: så är det inte. Bruset från rotorblad som passerar över hustaket är ingenting i sig obehagligt, det är avlägset och nästan sövande. Det som bekymrar mig är snarare flygningen som sådan, känslan av att min stad lever under ett slags ständig nattlig övervakning. Precis som man kan tycka att gränsvakter ser misstänksamt på en fastän man ingenting gjort kan man slås av tanken på att piloterna tittar in genom just ens eget fönster.
När jag undersöker saken visar det sig att fenomenet ökade i fjol. Enligt siffror från P4 Uppland gjorde polisen 170 nattliga helikopterflygningar under 2018 och det första halvåret i år, det vill säga ungefär en insats var tredje dag. Man är förtegen om detaljerna (besättningen vill inte framträda med namn eller bild) men medger att en stor del av utryckningarna är kopplade till grov brottslighet.
Den strategiska nyttan med att spana från luften kan jag förstås bara gissa mig till. Man får anta att Uppsala är av lämplig storlek för att kunna överblickas ovanifrån, och att det är säkrare att agera på distans än att röra sig på marknivå. Och möjligtvis borde jag uppskatta att någon vakar över staden medan vi andra sover, inte minst i en tid av skjutningar som ofta pågår utanför staden där man kanske tar emot flygningarna med större entusiasm. Men liksom andra fall av övervakning gör helikoptern mig inte trygg utan snarare undrande. Vad pågår där ute som jag inte kan se? Vad är det helikopterföraren ser från sin höjd som vi på marken inte känner till?
Den engelske filosofen Jeremy Benthams Panopticon är den klassiska tankemodellen för att beskriva en sådan instans. I Benthams idealbild av ett fängelse består byggnaden av celler ordnade i en cirkel med ett torn i mitten, varifrån en enda vakt kan följa händelserna i alla de omkringliggande rummen. Tanken är att vakten inte aktivt behöver bevaka de intagna, själva vetskapen om att de kan vara iakttagna räcker för att upprätthålla ordningen. På samma sätt, om än omedvetet, är möjligtvis tanken med helikopterflygningarna att hos Uppsalabon skapa en invand känsla att det alltid är någon som tittar, och att man därmed skulle anlägga ett slags självreglerande lydnad. Helikoptern som ett ständigt vakande öga, en hök redo att när som helst dyka ned från skyn.
I filosofen (och Uppsalastudenten) Michel Foucaults klassiska studie "Övervakning och straff" används Benthams Panopticon som exempel på hur det moderna samhället inordnat sig på ett sådant sätt att människor ständigt känner sig iakttagna. Människan, skriver Foucault, "syns, men han ser inte; han är ett objekt om vilket information inhämtas, men han är aldrig subjekt i en kommunikation". Övervakningen blir i slutändan underförstådd, en del av det vardagliga livet. I den enhetliga blicken från ett centralt beläget vakttorn ser Foucault en större tendens som under 1900-talet inbegriper alla de områden där ordning eftersträvas: "Det är ett sätt att infoga kropparna i rummet, att fördela individerna i förhållande till varandra, att upprätthålla en hierarki, att disponera maktcentra och deras kanaler, att definiera maktens verktyg och ingripanden som kan tillämpas i sjukhus, verkstäder, skolor och fängelser."
Nej, jag ser inget dunkelt syfte i polisens spaningsinsatser. Jag är övertygad om att man i sitt arbete utgår från tanken om det trygga samhället, där alla ska kunna röra sig utomhus om natten utan att behöva känna rädsla. Problemet är inte så mycket en sjukdom som ett symptom, tendensen att ordningsmakten blir mindre tillgänglig för de individer den är tillsatt för att tjäna. För några år sedan inleddes ett medvetet arbete för att polisen skulle bli mer synlig, mer närvarande, vilket märks på vissa sätt. Poliser rör sig oftare bland folk på stan, de har en annan närhet till människorna. Helikoptern, däremot, är själva antitesen till en sådan utveckling. Den går inte att komma i kontakt med; dess blick är enkelriktad, den ser mot oss men vi kan inte se på den.
Det här är i sin tur ett begränsat exempel på en större, global, utveckling. Det finns stater med kameror som kan identifiera enskilda individer och lagföra dem för brott utan att andra vittnen finns på plats. Men diskussionen är i grund och botten densamma – vill vi bo i ett samhälle där vi lever med känslan av att vara observerade, utan att kunna kommunicera med den som betraktar oss? Det är en fråga som blir allt viktigare att diskutera, om än i det lilla.
Helikoptern berör mig alltså, men den fascinerar också i viss mån. I nattens mörker händer det att jag tänker på de fotografier av isolerade och aldrig tidigare kontaktade urfolk som ibland dyker upp i nyhetsflödet. Bilderna av dem är alltid tagna uppifrån, av någon som befinner sig i en farkost på tryggt avstånd: det händer att de riktar primitiva vapen mot betraktaren med blickar fyllda av den rädsla och förvåning ett sådant ögonblick måste innebära för dem. Förhåller vi oss till helikoptern på ett liknande sätt? Vi känner ju till dess funktion, men inte alltid dess syfte. När helikoptern en morgon svävar över mitt barns förskola går ett nervöst mummel bland personal och föräldrar: pågår det någonting i den här delen av staden som vi borde känna till?
Oron är att helikoptern inte kommer hjälpa till att stävja den otrygghet som under det senaste decenniet vuxit fram i staden; att den till viss del kommer att bidra till en ökad distans mellan invånare och lagförare, inte minst därför att den utesluter möjlighet till samtal.