När två av Turkiets mest högprofilerade fångar, chefredaktören för tidningen Cumhuriyet Murat Sabuncu och grävreportern Ahmet Şık, släpptes villkorligt i förra veckan gav aldrig domaren någon juridisk motivering. De kunde vandra ut som fria män efter mer än ett år på Silivri-fängelsets hårdbevakade säkerhetsavdelning, utan att domaren hade gett någon annan förklaring än att Sabuncu behövde se sundet Bosporen och att Ahmet Şıks gamla mamma förtjänade att få träffa sin son.
Så härskar godtycket i Turkiet, där både häktningar och frigivningar kan ske på lika bisarra grunder.
Bakom denna tragikomiska fars kan vi ana rädslan inom domarkåren. Skulle de turkiska domarna följa lagboken genom att ange tydliga skäl för frigivningarna hade de kunnat dra på sig president Recep Tayyip Erdoğans vrede.
Då kan de bli föremål för nästa utrensningsvåg, något som redan har drabbat tusentals höga statstjänstemän. Var fjärde domare och åklagare har rensats ut sedan kuppförsöket den 15 juli 2016, under förespegling att de tillhört den terroriststämplade Gülenrörelsen. Dess dolda nätverk lastas för försöket att störta president Erdoğan en sommarkväll, när parlamentet i Ankara bombades och ett par hundra dödades i gatustrider.
Efter den julinatten kunde en triumferande president dra det längsta strået för att sedan ta hämnd, inte bara på misstänkta kuppmakare från hans forna allierade i Gülenrörelsen, utan också på otaliga andra som bara tillhört hans öppna, verbala kritiker.
Turkiets fängelser är sedan dess fyllda med journalister, akademiker, politiker och tjänstemän som har gått presidentens intressen emot.
Därför har Turkiet också under undantagslagarna fått en ämbetsmannakår som är förnedrad och ängslig. När en maktfullkomlig president bedriver personliga vendettor – som mot journalister – kan de utpekade inte bli mer än i bästa fall villkorligt frigivna.
Något helhjärtat firande kunde inte de båda journalisterna Murat Sabuncu och Ahmet Şık ägna sig åt. Domaren i Silivris rättegångssal, där jag själv var observatör en rättegångsdag i september, meddelade att den siste åtalade i målet mot Cumhuriyet, tidningsstiftelsens ordförande Akin Atalay, skulle hållas kvar eftersom ”kaptenen är den siste som lämnar skeppet”.
Godtycket fick också råda när Die Welts korrespondent Deniz Yücel i februari kunde omfamna sin hustru, när han släpptes ur Silivri-fängelset. Deniz Yücel, vars journalistiska gärning klassats som ”terroristpropaganda” av åklagare, konstaterade sedan han flugits hem till Tyskland att hans frigivning haft lika lite med juridik att göra som hans fängslande för mer än ett år sedan.
Deniz Yücel, som har både tyskt och turkiskt medborgarskap, är ett exempel på den gisslan-diplomati som tillämpas i Erdoğans Turkiet. Att hålla utländska medborgare frihetsberövade för att få personer utlämnade till Turkiet har blivit vardagsmat. Deniz Yücels fall ledde inte till någon utbytesaffär av personer. Men hans frihet byttes av allt att döma mot tyska vapen, trots att han uttryckligen förklarat att han inte stod till förfogande för ”en smutsig uppgörelse”.
Turkiet använder inte sällan politiskt motiverade efterlysningar via Interpol. På Barcelonas flygplats greps den svenskturkiske journalisten Hamza Yalcin sedan Turkiet begärt honom utlämnad. Det tog två månader innan han blev fri. I Prag hölls nyligen den förre ledaren för det syriskkurdiska PYD, Salih Muslim, gripen ett par dagar. När han fördes bort i handfängsel av maskerad tjeckisk anti-terrorpolis, sände det kalla kårar genom många som lever helt legalt inom EU. PYD är inte terroriststämplat av EU; tvärtom har denna rörelses militära gren varit USA:s samarbetspartner i kriget mot IS i norra Syrien. Det hindrade inte tjeckisk polis från att gå president Erdoğans ärenden – trots att Salih Muslim var i Prag som officiell gäst på en konferens.
Vad kan då göras för dem som ännu sitter inspärrade på godtyckliga grunder? Fallet med Cumhuriyets journalister visar att det internationella trycket har betydelse.
Rättsrötan i Turkiet, liksom offensiven in i Afrin i norra Syrien, borde leda till skarpare åtgärder från EU, säger oliktänkande jag möter i Turkiet. Vilka alternativ står till buds?
"Frys president Erdoğans och hans familjs personliga tillgångar; sådant de har roffat åt sig genom korruption", manar turkiska regimkritiker. Men var skulle dessa tillgångar finnas? Kanske i vänligt sinnade länder som Malaysia eller Qatar. Men dessa stater tänker knappast slå till mot sin vän i Ankara.
"Öppna EU:s kapitel om rättsstatsfrågor i förhandlingarna om medlemskap", föreslår en pensionerad turkisk ämbetsman. Men de blockeras av Cypern sedan länge. Och nu har förtroendeklyftan mellan EU och Turkiet blivit så djup att knappast någon tror att den stora republiken kommer att bli medlem i Europeiska unionen. Turkiet har fjärmat sig så mycket från EU:s värdegrund att en öppning av dessa kapitel knappt skulle få effekt.
"Använd handel som påtryckningsmedel", föreslår åtskilliga. EU är Turkiets största handelspartner. Leveranser av krigsmateriel kan efter den turkiska krigföringen mot PKK-gerillan i sydöst och mot PYD i norra Syrien generera nya flyktingvågor och ökat humanitärt lidande, varför EU utifrån både principer och egenintresse borde stoppa vapenhandeln.
Ytterligare ett sätt att påverka Turkiet i riktning mot mänskliga rättigheter är att driva ärenden i Europarådet, där Turkiet är medlem. Den 20 mars är det sagt att Europadomstolen (som ligger under Europarådet) ska pröva fallet med den 74-åriga statsvetaren och kolumnisten Şahin Alpay, som för övrigt doktorerat på Stockholms universitet. Han hotas av tre gånger livstids fängelse i Turkiet för sina Erdoğankritiska artiklar. Den turkiska författningsdomstolen krävde i januari att han skulle släppas, men det utslaget kördes först över av lägre instans.
Men på fredagskvällen, strax före utslaget i Europadomstolen, kom besked om att Şahin Alpay skulle släppas efter nära 600 dagar i häkte. Den internationellt kände vänsterliberale kolumnisten kunde därmed lämna en hårdbevakad avdelning i Silivri-fängelset och återförenas med sin familj. Men Alpay har nu husarrest och utreseförbud från Turkiet. Vad som kommer att hända härnäst är oklart, eftersom rättsprocessen inte är avslutad. Men helgens frisläppande visar att trycket från Europa har betydelse – även på skräckslagna ämbetsmän i Turkiet.
UI arrangerar den 19/3 ett seminarium om utvecklingen i Turkiet ihop med bla Svenska PEN.