Ge Haggan en kram

Vi känner till historien: Thelma inser att kulturmannen Victor aldrig kommer att lämna sitt trygga äktenskap för henne – trots översinnliga samlag. Hon förvandlas därmed till Haggan som skarpt analyserande tar sig an att dissekera äktenskapets fängelse (kritiken verkar dock primärt riktad mot Victors maka, även kallad Äktenskapshustrun och Madonnan). Haggan säger vad hon vill. Hon är allt annat än bekväm och omvandlar subjektet till ett verb: ”Och hagga är även ett verb. Att hagga. Det är en handling. En jävligt aktiv handling. […] [J]ag är inte längre hänsynsfull. Jag, kvinna, kommer hädanefter skita i att uppföra mig. Jag är inte behaglig”, skriver Aase Berg.

”Haggan” tituleras som en stridsskrift. Hur det egentligen förhåller sig med den saken är dock inte helt klart. Själv grips jag av såväl medlidande som irritation under läsningen – något som jag inte verkar vara helt ensam om. Sveriges Radios litteraturkritiker Annina Rabe skriver att hon efter att ha läst de knappt 300 sidorna inte vet om hon har läst ”ett stridsrop eller en snyftning.”

Haggan kan i viss mån ses som en prosaversion av Bergs diktsamling ”Hackers”. Men där poesins antydningar tillåter läsaren att väva in sina egna tolkningar, lägga in element av sig själv, är ”Haggan” explicit. Grisen ska slaktas.

Och kanske är det här som motsägelserna uppstår. I stridsskriftens lockelse ligger en efterlängtad möjlighet – en alternativ kvinnlighet. Men Haggan, beskriven i fullformat, är inte speciellt lockande. Hon saknar lojalitet med allt och alla, såväl män som andra kvinnor. Den som hoppats på en föregångsmodell eller ett exempel att följa blir alltså snopen, eller, som SvD:s Therese Eriksson uttrycker det i en södergransk blinkning på Twitter: ”Jag sökte en hagga och fann något oanvändbart. Jag är besviken.”

För att nå en subversiv potential verkar det som om Haggans alternativa kvinnlighet behöver kodas enligt förebildstänkandets logik. Men varför måste ”starka kvinnor” alltid vara förebilder? Det är rent ut sagt hämmande. För att vara en förebild handlar primärt om vad du inte får göra (du ska föregå med gott exempel, vara ett moraliskt rättesnöre). En roll definierad av begränsning och negation.

På det sättet kan jag uppskatta Haggans avståndstagande från allt vad systerskap heter. Men samtidigt faller hon i en annan fälla. När Haggan skriver hamnar vi direkt i relationstänkandet ¬– Victor och hans sätt att vara man är problemet (även om problemet i boken utvidgas till att gälla ”alla män”). Haggan är alltså fast i att beskriva en manscentrerad problemställning i stället för att ägna sig åt ”sin grej” (vilket skulle kunna vara politik, AI eller något helt annat). Hon kommer aldrig ifrån att hela hennes liv kretsar kring den där snubben som inte vill leva med henne.

I den litterära hagelstormen av angrepp, aggression och bitterhet måste läsaren verkligen anstränga sig för att slå upp ett minimalt utrymme för tolkning. Och kanske ser man tydligast när man sneglar snett i backspegeln, när den direkta synvinkelns skärpa faller bort. När Haggan tror att ingen ser henne, att ingen längre lyssnar. Den vanliga människan i baksätet.

För Haggan är egentligen inte speciellt unik – hon finns lite varstans. Och Bergs tappning av rollen låter sig (tack och lov) inte slås in i förebildsförpackningens sidensnören. Hon ger oss ingen manual, ingen instruktion – och det är bra. För precis som jag inte gillar alla människor jag möter så gillar jag inte heller Haggan, även om jag stundtals sympatiserar med henne. Och det vi behöver är vare sig fler kvinnliga förebilder eller haggor, utan en insikt om att även kvinnor får vara människor (!) med fel och brister. Ge Haggan en kram.