Vi har nu bakom oss fyra veckor advent. Ordet betyder ankomst – vem är det då vi väntar på? Frågar man barn i en vanlig modern, sekulariserad familj blir svaret ofta: tomten. Tomtefar med sina små nissar som kommer från kung Bore i norr i sin släde dragen av renar och fullastad med julklappar. Julafton klockan 15 i tv – då kommer de.
Det är ingen lång tradition. Tv kom först på 1960- talet och därmed tomtarna i Walt Disneys utstyrsel och till tonerna av en sång av en tämligen okänd person vid namn James Pierpoint. Året var 1857 och sångens namn ”Jingle Bells”. I fri svensk översättning av Erik Sandström heter den, ”Bjällerklang”. Utbytet av hästen mot ett spann renar är Hollywoods idé.
Ute faller snö,
i spiltan Blacken står,
och äter lugnt sitt hö,
när ljudet honom når,
att selen lyftes ner,
och framför släden snart,
med oss han sedan sig beger,
iväg med väldig fart.
Bjällerklang, bjällerklang,
Hör dess dingle-dång. Osv.
Det var när Hollywood tog fasta på den här sången som den fick sin oerhörda spridning, och alla klapparna som släden är lastad med är det yttre tecknet på julens kommersiella ankomst.
Om ”Bjällerklang” i första hand vänder sig till barn framför tv:n så finns det dikter som bättre tolkar sinnesstämningen hos deras julklappsutdelande fäder när de fram på kvällskvisten tagit av sig tomtemasken och njuter en liten julaftonssexa. Det höjer sina snapsglas och utbrister:
Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
En liten tid vi leva här, med mycken möda och stort besvär.
Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
Jämsides med ”Bjällerklang” har en uttalat kristen julsång vunnit nästan lika stor spridning. Originalet är i detta fall tyskt. ”Stilla natt” diktades 1818 av den österrikiske prästen Josef Mohr och tonsattes av hans kollega organisten Franz Gruber. Här de första verserna i översättning av C O Mannström.
Stilla natt, heliga natt!
Allt är frid. Stjärnan blid
skiner på barnet i stallets strå
och de vakande fromma två.
Kristus till jorden är kommen.
Oss är en frälsare född.
Stora stund, heliga stund!
Änglars här slår sin rund
kring de vaktande herdars hjord,
rymden ljuder av glädjens ord.
Kristus till jorden är kommen,
Eder är frälsaren född.
Det mesta i dikten är hämtat från Lukasevangeliet där det berättas om den nyfödde i ”stallets strå” och de ”vakande två”, dvs Josef och Maria som vakar över det nyfödda barnet. Änglarna och herdarna som uppvaktar barnet i krubban finns också hos Lukas, medan stjärnan i diktens början kommer från Matteusevangeliet. Det är ”vise män från österns länder” som har letts till den nyfödde i Betlehem av en stjärna på himlen.
Sånger i folklig ton kan passa på julafton, särskilt för barnen. En som inte var främmande för att dikta folkligt var Erik Axel Karlfeldt. Han valde dock att avsluta sin sista diktsamling med ett stycke i den högre retoriska stilen. ”Vinterorgel” heter den och låter oss följa kyrkoårets gång från allhelgonadag till Marie bebådelse – allt till tonerna av en orgel. På äldre dar bosatt på Östermalm i Stockholm besökte han då och då Oscarskyrkan och lyssnade till dess mäktiga orgel. Fascinerad av de växlande klangerna läste han på i litteraturen om orgelkunskap och lärde sig namnen på de olika stämmorna. Sin nyförvärvade kunskap redovisar han i ”Vinterorgel.” På sin väg genom kyrkoåret passerar han förstås även jul som han ägnar två strofer som bland annat uppvisar ett virtuost rimschema.
Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.
Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.
”Stämmornas mö” är sånggudinnan som hyllar sin konung, det vill säga Messias. Han skrider i kyrkans mittgång upp mot altaret till orgelns toner. I den andra strofens avslutade rader anspelas på herdarna som besökte Jesusbarnet i krubban samt de tre vise männen.
Efter detta poetiska mästerstycke ska den här rapsodin avslutas i mera vardagsnära stil, med en dikt av Hjalmar Gullberg. ”Barnafaders besvärligheter” heter en diktsvit där barnafadern det gäller är Nya testamentets Josef, Marias trolovade och – här kommer den första besvärligheten – att han är hennes man vållar inga problem, men är han också far till det barn hon väntar? Oavsett svaret är beteckningen ”jungfru” Maria problematisk. I sömnen mottar Josef besök av en ängel för vilken han anförtror sig.
Josef: Det barn hon väntar fick jag inte avla.
Vi möttes. Hon var sådan dessförinnan.
Ordet ”sådan” betyder förstås att hon var gravid och inte längre jungfru i den traditionella bemärkelsen av sexuell oskuld. Det här problemet är inte bara Josefs utan hela den kristna traditionens. Bibeln talar med kluven tunga. Enligt en version är Josef i direkt nedstigande led ättling till kung David, ur vars släkt judefolkets befriare Messias ska framgå. Om nu Maria redan var gravid med en annan när hon och Josef förenades kan hon ju inte föra hans släkt vidare. Det vill säga inte bli mor till Messias. Gullberg följer Bibelns dubbla budskap och skriver:
Ängeln: I sömnen leker du med ättetavla,
men hemligt vill du skilja dig från kvinnan.
Josef: Hur vet du? Vem är du som genomskådar
allt och som lägger papperen på bordet?
Ängeln: Jag är en utsänd bara som bebådar
födelsen, Sonens födelse på jorden.
Josef: Jag känner mig som fallen ifrån månen.
Vad är det för ett budskap du förkunnar?
Ängeln: Att du är mannen som ska fostra sonen,
En jordisk far, en mättare av munnar.
Josef är alltså på en och samma gång Jesusbarnets stamfar och fosterfar. Marias jungfrudom halkar in i släktlängden på ett trons bananskal. För egen del lämnar Gullberg frågan öppen och diktsvitens fortsättning handlar om hur han tar sig till Betlehem där han och Maria ställs inför en ny besvärlighet: härbärget där de vill ta in är överfullt och följden blev, som alla vet, att de fick ta sin tillflykt till ett stall där det väntade barnet föds, lindas och läggs en krubba.
En modern svensk julafton bjuder således på allt, från skålande tomtegubbar till änglaskaror. Julen närmar sig sin kulmen då barnet föds i den lika stilla som heliga natten.
För egen del ber jag, med eller utan tomtemask, att få önska alla UNT-läsare en fröjdefull jul