Ingmar Bergman debuterade som filmskapare med ”Fängelse” från 1949. Han skrev manus och regisserade, vilket kom att bli ett mönster under resten av hans karriär. Filmen blev ingen succé och visas sällan. I dag är ”Fängelse” bortglömd, men det är en film som på många sätt ger en nyckel till hans konst.
I en intervju från 2003 sade Bergman att han fortfarande tyckte om filmen därför att det var första gången han fick härja fritt på egna jaktmarker. Här ringar han in sitt konstnärliga universum och utforskar sina återkommande frågeställningar. Det ovanliga är att han samtidigt distanserar sig från dessa frågeställningar och överskrider dem. Därför framskymtar en annan Ingmar Bergman, den filmskapare som han skulle ha kunnat bli.
Bilden av tillvaron som ett fängelse antyder livssynen i filmen som influerats dels av existentialismen och dels av Nietzsche. Livet saknar mening efter Guds död och människorna måste skapa sin egen mening i en absurd existens präglad av lidande och död. Den avgörande frågan blir då om livet är värt att leva. Öppningsscenen av ”Fängelse” visar en man som kommer gående till en stad över kullarna i kvällningen om hösten. Det kan föra tankarna till Zarathustras vandring från bergen ner till människorna för att sprida sitt budskap.
Den man som kommer gående i kvällningen är matematikläraren Paul (Anders Henrikson) som just blivit utskriven från ett sinnessjukhus. Han har också ett budskap till människorna. Det är idén till en film som han berättar för sin före detta elev regissören Martin Grandé (Hasse Ekman). Världen är ett helvete och Djävulen regerar. Djävulen styr genom att tillfredställa människors behov och låta världen ha sig gång. Gud är avskaffad eller död. Det är en mörk livssyn som kommer att prägla Bergmans verk förutom att den mytiska apparaten med Djävulen försvinner. Men aldrig mer ska han nå en sådan lekfull distans till sin problematik.
En känsla av frihet trots den mörka livssynen dominerar ”Fängelse”. Det skapas dels genom bruket av ett metaperspektiv och dels genom det lättsamma tonläget. Regissören Martin Grandé berättar om filmidén för sin vän författaren Thomas (Birger Malmsten) som menar att han vet vem som skulle kunna spela huvudrollen i en sådan film. En gatflicka som heter Birgitta Carolina Söderberg (Doris Svedlund) som han intervjuat för en artikel om Stockholms nattliv. Det är ramberättelsen till ”Fängelse”, varefter filmen tar sin början i Gamla stan i Stockholm. Greppet med ett metaperspektiv, en film i filmen, kommer Bergman att använda sig av även senare i karriären för att kommentera själva filmskapandet eller konstens relation till verkligheten.
Handlingen i ”Fängelse” fokuserar på den prostituerade Birgitta Carolina och författaren Thomas. Det är två karaktärer som ska återkomma genom Bergmans filmproduktion. Thomas är en intellektuell person som lider av ångest och ständigt går i självmordstankar. För att dämpa sin ångest dricker han samtidigt som han har ett trassligt förhållande till sin fru Sofi (Eva Henning) som lämnar honom efter att han föreslagit en självmordpakt. Thomas är den arketypiske Bergmankaraktären, ångestriden och suicid. Ändå är han otypisk därför att han lyckas förhålla sig fri till sin problematik genom ett slags lättsinne.
Birgitta Carolina blir gravid och föder en flicka. Men efter att ha förmåtts av sin pojkvän och syster att lämna bort barnet, som dödas, drabbas hon av skuldkänslor. I en central scen har hon en dröm då hon går genom en dunkel skog där träden är förstelnade människor. Grundstämningen i de många drömscenerna i Bergmans filmer är skuld eller ångest. Birgitta Carolina drivs till sist att begå självmord i en källare men självmordet skildras nästan som ett barns lek.
I slutscenen av ”Fängelse” släcks filmateljén ner efter dagens inspelning då Paul plötsligt dyker upp igen och frågar vad regissören Martin tycker om hans filmidé. Martin svarar att det inte går att göra någon film baserad på en sådan idé eftersom det skulle sluta med en ångestfull fråga. Och det finns ingen att fråga, utom möjligen Gud som inte existerar. Därefter släcks ateljén ner och alla går sin väg. Kvar i mörkret blir frågan som inte kan ställas. Ändå kan Bergman inte släppa denna sista fråga utan under resten av sin karriär kommer han att envist upprepa den i olika versioner med olika svar. Vad är det för fråga?
En av filmens nyckelscener antyder ett svar. Thomas och Sofi besöker filmateljén då Martin tar Sofi åt sidan för att prata med henne. Han menar att Thomas dricker för mycket och tycker att deras förhållande är destruktivt. Sofi borde lämna honom. Hon säger då: ”Har du märkt att man bit för bit tappar bort sig själv? Det som är ens eget. Det som man samlar ihop åt sig under det man är ett litet barn. Jag menar det som kallas ande.” Ordet ande i detta sammanhang är inte religiöst utan det syftar snarare på den moderna människans upplevelse att vara tom och själlös. I barndomen omges barnet av kärlek och tillit men i vuxen ålder har tilliten ersatts av vilsenhet och oro. Detta är livsproblematiken i Bergmans filmkonst, att vara själlös och söka sin borttappade själ.
Det finns egentligen två Bergman. Den som efter ”Fängelse” fortsatte att göra film efter film och den som likt regissören Martin Grandé lämnade den sista frågan i den mörka filmateljén och gick sin väg. Han är den andre Bergman som avslutar sin karriär med debutfilmen och gör sig fri från den problematik som skulle prägla ett långt livsverk. Kanske återkommer denne andre Bergman i hans sista tv-pjäs ”Larmar och gör sig till” från 1997. Titeln syftar på Macbeths monolog om att livet är en saga berättad av en dåre utan sammanhang eller mening. Det är en livssyn som påminner om ”Fängelse”. Bergman gör själv rollen som en intagen på Uppsala Hospital. Kanske är han dåren i Macbeths monolog.
Handlingen i pjäsen utspelar sig i mitten av 1920-talet i Dalarna. Ingenjör Carl Åkerblom (Börje Ahlstedt) turnerar runt i landsbygden med den första talade kinematograffilmen Glädjeflickans glädje om Schuberts sista tragiska tid. Ett elektriskt haveri tvingar honom och hans sällskap att spela upp filmens handling för publiken, medan stormen rasar utanför. Den tragiska filmen omvandlas under föreställningens gång och publikens reaktioner till en lustfylld hyllning till människans förmåga att övervinna verklighetens trånga villkor genom fantasi och lekfullhet. Här låter Bergman den sista frågan tystna i den suveräna friheten att bara larma och göra sig till.