När vi ställs inför folkmord, massmord eller etnisk rensning så finns det alltid de som börjar tala om urgammalt hat mellan olika folkgrupper. Den tanken är vilseledande.
Judarna i Tyskland var helt integrerade i samhället när de plötsligt anfölls av sitt eget lands regering. Nazistregimen hävdade att det som vi numera kallar Novemberpogromen (eller Kristallnatten) mellan 9 och 10 november 1938 var en spontan reaktion mot judarnas påstådda makt och ondska.
I verkligheten var allt planerat i förväg. Instruktionerna om hur attackerna skulle gå till och vad som fick och inte fick angripas finns kvar. Koncentrationslägren i Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen hade långt i förväg utvidgats för att kunna ta emot nya fångar. Mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris av en desperat ung judisk man blev signalen för att sätta igång aktionen – hade attentatet inte ägt rum så hade man använt någon annan förevändning.
Pogromen blev en sorts generalrepetition inför det som vi nu känner som Förintelsen.
Okunskap och rädsla inför det som kan verka främmande finns i alla samhällen. Men sådant utlöser sällan pogromer eller massmord.
Betydligt vanligare är att politiska aktörer medvetet utnyttjar osäkerhet och rädsla för sina egna syften, med diskriminering, våld eller mord som resultat.
De stora ryska judeförföljelserna vid 1800-talets slut var inte spontana utan inspirerades och dirigerades av tsarväldets hemliga polis – det var där som den ökända förfalskningen Sions vises protokoll sattes ihop.
De serbnationalistiska försöken att utplåna Bosniens mångkulturella identitet initierades av intellektuella och politiker som såg nationalismen som ett sätt att befästa egna maktpositioner.
Folkmordet i Rwanda 1994 var inte ett resultat av ”stammotsättningar” utan planerades av en politisk elit som såg massmord som en effektiv metod att behålla den egna makten.
Förintelsen brukar kallas för unik och men det är ett uttryck som vi bör använda med försiktighet.
Professor Yehuda Bauer vid Yad Vashem-institutet i Israel föredrar den engelska termen ”unprecedented”, alltså en händelse som saknar förebild men som skulle kunna inträffa igen, under vissa förutsättningar - och riktas mot vilken grupp som helst.
Den är inte unik i fråga om omfattningen – fler dog i Stalins dödsarbetsläger eller till följd av kung Leopold II:s rovdrift på människor och naturresurser i Kongostaten. Inte heller är det riktigt korrekt att påstå att Förintelsen skilde sig från andra folkmord genom tekniken – de flesta mördades på ”traditionellt” sätt, genom avrättning.
Den verkliga skillnaden, konstaterar Yehuda Bauer, låg i motiveringen. För första gången mördades människor enbart för att de existerade eller för att de hade haft förfäder av ett visst slag. Och ambitionen begränsades inte till judarna i Tyskland eller i Europa utan omfattade alla, överallt.
Antisemitismen är exakt lika förkastlig som alla andra former av gruppfördomar, men den har särdrag som det hör till den politiska allmänbildningen att känna till.
Det finns en antisemitisk ”idéhistoria” där förment ”vetenskapliga” utredningar århundrade efter århundrade har publicerats för att bevisa judarnas farlighet. Ett genomgående drag i den antisemitiska traditionen är just dess kombination av seghet och flexibilitet – den beskyllning existerar knappast som inte någon gång klistrats fast vid just ”judarna”.
Nazisternas propaganda hade aldrig fått framgång utan det antisemitiska bakgrundsbrus som funnits i århundraden. Om judarna inte påståtts vara ansvariga för kapitalismen så har de påståtts bära skulden för kommunismen.
På medeltiden påstods de sprida pesten, i modern tid har pesten bytts ut mot aids. Är judarna inte religiösa mörkermän så är de gudlösa ateister. Är de inte trångsynta nationalister så är de farliga kosmopoliter som driver på globaliseringen.
Oroar vi oss för rasism så är judarna rasister. Oroar vi oss för invandringen så är den en del av judisk plan för att förstöra samhället – just det sista är ett vanligt tema i extrem högerpropaganda i flera länder just nu.
Historiskt har antisemitismen alltid haft rollen som katalysator för andra former av grupphat.
Samtidigt har den en förmåga att förena extremister av inbördes mycket olika slag – det är ett farligt misstag att tro att judehat är något som bara kan uttryckas av uniformsklädda män som skriker hysteriskt på tyska..
Ändå möter man ibland föreställningen att antisemitismen numera tillhör historien och har ersatts av andra fördomar, vanligen mot islam och muslimer. En variant på samma tema är att den som talar om antisemitism som ett samhällsproblem därmed definierar bort hets och hat mot andra grupper.
Men man behöver inte tänka länge för att inse att det är precis tvärtom. De som sprider hat mot muslimer sprider ofta också hat mot judar. Hatpropagandans inre logik handlar alltid om människosynen.
Antingen förnekar man människors lika värde och då kan fördomar och hat vändas mot vilken grupp som helst. Eller också har man motsatt åsikt och måste i logikens och moralens namn avvisa varje form av gruppfördomar. Det är inte så att den ena formen av hat försvinner om en annan form växer sig stark. Tvärtom förstärker och legitimerar de varandra.
Den som förnekar allvaret i en form av främlingsfientlighet ökar utrymmet också för andra former. Hets mot en grupp blir ofta mönster för hets mot en annan. Och antisemitismen, som är den ”klassiska” formen av främlingsfientlighet i västvärlden, framstår ibland som ett rekvisitaförråd för påståenden som lika gärna kan riktas mot andra.
I boken "Myten om den muslimska flodvågen" visar den kanadensiske journalisten Doug Saunders hur påståenden som i dag förekommer i propagandan mot muslimer för inte så länge sedan, ofta nästan ordagrant, användes i hetsen mot judar – och i vissa länder mot katoliker.
Gruppfördomar är en farsot som kan förgifta hela samhällen och underminera demokratin. Det börjar ofta med judarna. Men det slutar aldrig där. Det är en avgörande del i demokratins självförsvar att avvisa varje form av hets mot utpekade grupper och att förstå vilken roll som judehatet har spelat genom historien.