En av de mest avgörande frågorna om man vill förstå det tidiga 1900-talet är varför så många frivilliga reste ner till det spanska inbördeskriget. Bara från Sverige åkte 500 man vilket är en enorm siffra om man betänker att de åkte dit olagligt. Från USA åkte 2800 man – soldater från det land som lagt ett vapenembargo på Spanien. Hur kom det sig att så många människor ville delta i detta osedvanligt blodiga krig? Ett av de bästa svaren får man av att läsa skönlitteraturen från kriget.
Kort efter inbördeskrigets tragiska slut 1939 skrevs två fantastiska böcker som skildrar det frivilliga deltagandet. Ernest Hemingways ”Klockan klämtar för dig” som är en av de bästa äventyrsböckerna i modern tid och George Orwells ”Hyllning till Katalonien”, 1900-talets bästa litterära reportage. För den som vill läsa mer om hur dessa kom till har historikern Adam Hochschild skrivit en bok till 80-årsminnet av kriget, ”Spain in our Hearts. Americans in the Spanish Civil War 1936–1939”. Där skildras Hemingways och Orwells resor tillsammans med mindre kända frivilliga.
Hemingway var vid denna tid utlandsreporter stationerad i Spanien. Han anlände till fronten i kakiuniform och polerade stövlar, redan då en legend. Samtidigt var han demonstrativt opolitisk: 1936 hade han skrutit med att han inte röstat i valet och mitt under depressionen hade han skrivit en bok om tjurfäktning. Samtidigt älskade han Spanien och försvarade republiken med intensitet i debatter. Det faktum att de flesta soldater han träffade var kommunister hade han inga problem med: ”I like communists when they´re soldiers. When they are priests I hate them."
Även Orwell var en udda person nere vid fronten. Han var vid denna tid ganska okänd: en passionerad radikal med utbildning vid Eton och en tid som kolonialpolis i Burma bakom sig. Orwell var en otålig typ som hade åkt ett par veckor före frivilligbataljonen från England och samtida vittnesmål berättar om en soldat som ständigt skrev. Till och med i de leriga skyttegravarna med skotten vinande om öronen sågs han anteckna. Orwell hade åkt för att – enligt egen utsago – ”bekämpa ondskan”.
Vad var det då som lockade Hemingway, Orwell och många andra? En uppenbar anledning är fascisternas grymhet. Idag har nazisternas barbari kommit att överskugga mycket av det som hände under spanska inbördeskriget men då – i mitten av 30-talet – var det ”Nacionales” brutalitet som var känd över hela världen. Nationalisterna hade bombat städer till aska, torterat politiska motståndare och avrättat fångar genom garrottering – ett osedvanligt brutalt strypinstrument. Från Cordova – som tidigt ockuperades – kom historier som fick folk att tappa hakan. Som den om en parlamentsledamot för Popular Front som avrättats genom att matas med socker tills han dog (han var diabetiker). Som Hochschild påpekar hade de spanska nationalisterna dödat tiotusentals människor bara någon vecka efter att statskuppen inleddes vilket var vida mer än vad Hitler och Mussolini hade dödat tillsammans på samma korta tid.
Men det finns också en annan och kanske viktigare förklaring till att inbördeskriget lockade så många frivilliga, nämligen den sociala revolution som skedde i Katalonien. Ingenstans hade maktordningen vänts upp och ner på samma sätt som där, inte ens i Pariskommunen 1871. I slutet av 1936 hade arbetarna tagit över 70 procent av alla arbetsplatser, omvandlat fabriker till kooperativ och herrgårdar till sjukhus. För en samtida radikal som Orwell framstod detta som en förverkligad utopi: på fabrikerna startades litteraturklasser, i armén avskaffade man hierarkierna och pantbodarna tvingades lämna tillbaka saker som de fattiga lämnat in. I ”Hyllning till Katalonien” skildrar Orwell denna korta tid på en prosa som saknar motstycke. Han beskriver lyriskt hur de svartröda fanorna vajar över fabrikerna medan en känsla av total jämlikhet breder ut sig över regionen. Det var ett ”paradis byggt i helvetet”.
Samtidigt, påpekar Hochschild, blundade Orwell för några av Kataloniens mer problematiska sidor. För en revolutionär kunde nog landsdelen framstå som en underbar plats men för den som inte hade ett medlemskort i en fackförening var det inte lika fantastiskt. Orwell blundade för de många avrättningar av desertörer som han måste ha sett liksom den kommunistiska säkerhetspolisens brutala utrensningar.
En mera nyanserad bild ger i så fall Hemingway. ”Klockan klämtar för dig” skildrar en udda samling människor som möts i en grotta bakom fiendens linjer för att spränga en bro. I handlingens mitt står Robert Jordan – en universitetslektor i spanska som åker ner för att slåss mot fascisterna. Han är en typisk Hemingwaysk lonerider som kämpar för det som är rätt. Samtidigt blundar han inte för den republikanska sidans brutalitet: i en särkilt obehaglig scen skildras hur ett gäng berusade anarkister slaktar en hel by. Med släggor och skäror slår man ihjäl en hel församling och kastar prästen från ett stup. Hemingway var i grunden individualist och kanske var det hans brist på lojalitet med någon politisk idé som gjorde att han såg båda sidorna med klar blick.
För den som vill skapa sig en nyanserad bild av det spanska inbördeskriget bör man alltså läsa både Hemingway och Orwell. Ingen av böckerna är invändningsfria – medan Orwell blundar för brutaliteten på den republikanska sidan lyckas Hemingway inte riktigt fånga hur revolutionen var sammanvävd med kriget. Han förstod aldrig det som Orwell uttryckte med sådan pregnans: om arbetarna inte fick ett nytt samhälle, vad skulle de i så fall strida för?
I dag är det 80 år sedan det första skottet avlossades i det spanska inbördeskriget. Numera finns det tusentals fackböcker som skildrar krigets förlopp (varav ”Spain in our Hearts” är en av de bättre på senare tid). Ändå är det som sagt skönlitteraturen som jag tror ger den bästa bilden. Där kan man hitta svaret på varför så många frivilliga åkte ner. ”Vi åkte ner med en känsla av att slåss för demokratin – mot fascismen” skrev Orwell. Detta tror jag är själva nyckeln till kriget. I efterhand är det andra världskriget som blivit sinnebilden för striden mellan demokrati och totalitarism. Det är en efterhandskonstruktion. Det var till Spanien som frivilliga åkte för att stoppa det framvällande mörkret och ett slagord från samtiden fångar det koncist:
”If not Here – Where?”