”Nog med fallossymboler.” ”Jag associerar till Auschwitz.” ”Bygg om den till världens högsta grill.”
Få har kunnat undgå debatten som rasat kring Jan Svenungssons ”Den tionde skorstenen” som invigdes i Tegnérparken i oktober. Detsamma gäller det senaste bråket kring den konstnärliga gestaltningen kring den kommande paradgatan.
Det är dock långt ifrån första gången som olika perspektiv har stötts mot varandra i kultur- och lärdomsstaden Uppsala. Men har vi alltid grälat om samma saker?
Uppsalas – och kanske Sveriges – första kulturbråk ägde rum på 1660-talet. Olaus Verelius och Johannes Schefferus var oense om ett uråldrigt hedniskt tempel legat i nya eller gamla Uppsala. Schefferus var skolad på fint tyskt universitet och byggde sin argumentation på historiska källor, och Verelius tillhörde den skola som såg kungshögarna i Uppsala som resterna av den av Platon beskrivna utopin Atlantis. Det måste ha varit frustrerande för Schefferus att som vetenskapsman behöva bemöta dessa fantasier, men ironiskt nog anses Verelius ha fått rätt vad gäller templets placering. Några rester har dock inte upphittats, så bråket är ännu inte avgjort. Senast att försöka bringa ljus i frågan är arkeologen Magnus Alkarp.
Universitetet har gjort Uppsala till ett epicentrum för många historiska kulturdebatter. Mycket uppståndelse blev det kring den konservative Erik Gustaf Geijers ”avfall” till liberalismen år 1838. Inte blev det bättre av att han i sin nygrundade tidskrift Litteraturbladet kallade vännen Atterboms poesi för ”en poetisk egoism, som ock yttrar sig i en mer än billigt prosaisk fåfänga.” Geijer blev uppskattad av sina studenter, men hamnade i en bitter konflikt med sin gamla konservativa vänkrets.
Upsala nya tidning, som precis firat 125 år, uppkom på sätt och vis ur en kulturstrid. På 1880-talet rasade sedlighetsdebatten i hela Norden, med Strindbergs ”Giftas” (1884) i centrum. Ogifta kvinnor förväntades leva i celibat, medan män skulle vara sexuellt aktiva. Prostitutionen var utbredd – i Uppsala fanns ett 40-tal bordeller, varav ”Femtionian” på Drottninggatan 59 var mest känd.
Den nybildade liberala studentföreningen Verdandi förespråkade en friare syn på sexualitet, och det var medlemmar ur denna förening som 1890 bildade UNT. Med denna debatt i åtanke valde universitetet att pryda den nybyggda universitetsaulan med Thomas Thorilds ord ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Thorilds intentioner är omtvistade, men för universitetet lydde andemeningen, fritt tolkat: ”Tänk inte på sex.”
Sexualitet är för övrigt ett återkommande tema i Uppsalas kulturgräl. Ett ofta omnämnt exempel är motståndet mot Bror Hjorths skulptur ”Näckens polska” som sattes upp vid stationshuset 1967. Ett annat är Elisabeth Ohlson-Wallins kontroversiella utställning ”Ecce Homo”, med fotografier av Jesus i moderna HBTQ-sammanhang. Utställningen i Domkyrkan under Kulturnatten 1998 besöktes trots bombhot av ett tiotusental gäster, och följdes av en nationell censurdebatt.
Konservativt mot progressivt alltså, men ibland även generationsbråk, där unga radikaler går till storms mot etablissemanget. Minns bara när Uppsalas mångsidiga konstnär Elisabet Hermodsson gav sig in i debatten om Ingemar Hedenius bok ”Tro och vetande” (1949). Den aktade professorn ville minska religionens inflytande, men Hermodson fann hans positivism kvävande. Hedenius var dock inte intresserad av diskussion, utan avfärdade den unga feministen Hermodsson – som sedan kom att skriva flera konst- och religionsteoretiska verk – som en ”råbarkad lögnerska” och ”vulgär pratmakerska”.
– Vetenskapen innehåller en viss syn på naturen som blivit till en egen religion. Allt inom vetenskapen kan inte bevisas. Som ung gick jag till storms mot Hedenius, som hade en oerhört stark roll då. Men han argumenterade ju inte, han skällde ut folk. Det var inte lätt att komma till tals, för alla trodde på Hedenius, säger hon till UNT.
Hermodsson stod själv i centrum för en kulturkontrovers när Uppsala 1964 firade 800 år som kyrkostift. Hon bjöd då in skandinaver från den radikala situationistiska konströrelsen till en halvofficiell festival vid namn ”Konst som rit”, som bland annat innehöll en rituell jazzgudstjänst i Ärentunakyrkan. Hermodssons andliga socialism väckte dock motstånd från både höger och vänster.
– Jag ville att vi skulle vara mer kroppsliga, och funderade mycket på ritbegreppet. Men Co-ritus blev ju förlägna över att det visade sig vara ett kyrkligt evenemang de medverkade i. Och inom kyrkan tyckte många att ”röda Elisabet” var för vänster. Det var utmanande med en kvinna som inte bara applåderade allt, utan ifrågasatte.
Poeten Bruno K. Öijer, som i början av 1970-talet bodde i Uppsala, verkade i samma anda. Han låg bakom Guru Papers, en tidskrift med parollen ”Spräng den förbannade kultureliten!”. Ingen poesi refuserades, och de svartvita, slagordsfyllda stencilerna påminde närmast om ett punkfanzin. UNT:s dåvarande kulturchef Bo-Ingvar Kollberg anklagade tidskriften för ”låg ambitionsnivå” och ”falsk folklighet”. Öijer kallade i sin tur Kollberg för en översittande förståsigpåare, och slog ned på hans ”hopplöst föråldrade, aristokratiska konstinställning”.
Någon ”kulturelit” är i dag svår att urskönja i Uppsala, och samtidigt verkar idédebatterna ha blivit färre. Den enda kulturfråga som fortfarande verkar engagera Uppsalaborna är den offentliga konsten och stadsbilden.
Redan när vi närmar oss staden syns en orsak till många kulturgräl, nämligen stadssilhuetten. En informell tumregel säger att nybyggen inte får resa sig över de tre institutioner som präglat staden: religionen (Domkyrkan), kungamakten (Slottet) och universitetet (Carolinabiblioteket). I dag kan vi lägga till staten (polishuset) och kulturen (Konserthuset).
De första kraven på ett konserthus restes redan på 1910-talet, men tog nästan hundra år att bli verklighet, bland annat på grund av protester. ”Bland Uppsalaborna finns en uppdämd ilska som är enorm”, sade Simone Falk från Folkrörelsen mot Musikens Hus, och syftade på rivandet av 1800-talskvarteret Gerd.
Möjligtvis tål diagnosen att generaliseras.
Idén om Sten Sture-monumentet kom 1871, men hårda offentliga debatter om placering gjorde att Carl Milles staty uppfördes på Kronåsen först 1925, 17 kommittéer senare. På nära håll kan motivet bara skymtas, och de höga tallarna gör att statyn bäst ses på avstånd. Kanske kan Sten Sture säga något om vår kortsiktighet i relation till kulturen, vår oförmåga att resa oss över vår omedelbara omgivning.
Vissa har till och med flytt när staden känts alltför trång. Drottning Kristina tog hit europeiska intellektuella för att väcka oss ur slummern, men tröttnade till slut, konverterade till katolicismen och begav sig till Rom. Michel Foucault, som i Uppsala blev underkänd på sin numera klassiska avhandling om vansinnets historia, brände kränkt iväg till kontinenten i sin gula jaguar.
Kvar står Sten Sture och blickar ut över ett vackert sydligt panorama. Vi som står vid foten ser bara träd.