Vår rädsla för det främmande blir aldrig så tydlig som i tv-soffan. Bara något år efter att vi gråtit över samernas situation i ”Sameblod” får vi i Netflixproduktionen ”The Ritual” tillfälle att rysa inför tanken på en okristnad urbefolkning. The Ritual är på många sätt intressant. Dels för att den, under en tid som annars präglas av en medvetenhet om strukturella förtryck, så ogenerat flirtar med rädslan för religiösa minoriteter. Men också för att den står i en lång tradition av skräckfilmer på samma tema. Att det exotiska och skrämmande förflyttas från, exempelvis, Egyptens öknar till en relativt välbekant miljö som norra Sveriges vandringsleder gör att vi som svenskar lättare genomskådar illusionen, och stannar upp och frågar vad det är vi egentligen skräms av – och varför.
Handlingen i The Ritual kretsar kring en grupp backpackers på fjällvandring, vars semesteridyll når ett abrupt slut i mötet med lokalbefolkningen. The Ritual bygger hela sitt narrativ kring tvångskristnandets misslyckande: medan kyrkan brände samiska trummor på löpande band klarade sig en grupp asadyrkare undan. I avskildhet kunde de fortsätta sina uråldriga praktiker. Mötet med civilisationen blir en katastrof – framförallt för turisterna. Sensmoralen: om kyrkan bara haft hårdare nypor hade de stackars britterna överlevt.
The Ritual är inte ensam om att demonisera ursprungsbefolkningar. Under 80-talet skrämdes tittare från vettet av hemsökta indiankyrkogårdar. Varför är indianernas begravningsplatser så skrämmande? Gesa Mackenthun, professor i nordamerikansk kultur, menar att en kollektiv skuld och rädsla ligger kvar och skaver i det amerikanska sinnet. Skräckfilmsklassiker som ”The Shining”, ”Poltergeist” och ”Pet Sematary” innehåller subtila referenser till svunna tiders kamp om land: ett hus har byggts på helig mark, och generationer senare är platsen fortfarande hemsökt.
Ett närliggande tema inom skräckfilmsvärlden är berättelsen om det förkristna templet. Även dessa filmer bygger på faktiska historiska konflikter. Kristna erövringsberättelser från 300-talet och framåt redogör för sönderslagna statyer och nedrivna tempel. I filmserien ”Exorcisten” finner vi blinkningar till sådana ikonoklastiska föreställningar. I seriens första film börjar de demoniska härjningarna med fyndet av en mesopotamisk statyett. I den fjärde filmen, ”The Exorcist: The Beginning”, frigörs ondskan när ett förkristet tempel återupptäcks. Historieanvändningen i dessa filmer reproducerar senantikens och medeltidens mest fundamentalistiska narrativ: spår av förkristna religiösa uttryck är farliga och måste förstöras. Varför attraheras vi, som moderna människor, fortfarande av denna typ av motsättningar? Och varför skräms vi av andras gudar?
Paradoxen blir tydlig när man vänder blicken mot belägringen av Hatra. År 2014 intog Islamiska Staten världsarvsstaden i Irak, där templet som användes under inspelningen av Exorcisten är beläget. Belägringen fick stor medial uppmärksamhet: ”Inte ska de väl förstöra exorcisten-templet!?” På så vis kom en filmserie centrerad kring faran i förkristna föremål att mobilisera fans och media emot förstörandet av dylika religiösa reliker.
Vid köksbordet, med morgontidningen i hand, förfäras vi över förstörelsen av världsarv och monument, och vi äcklas av förtryck av religiösa minoriteter. Framåt kvällen, när vi kryper ner i tv-soffan och tittar på skräckfilm, identifierar vi oss plötsligt med ikonoklasternas och erövrarnas narrativ.