När skogar brinner upphör den ilande människan med sin verksamhet och börjar att begrunda sitt förflutna, sitt vara och sin kommande framtid, om så bara för en stund.
Men kanske är det i den stunden som något händer med oss och som kan förändra oss. Frågan är varför det påverkar oss så och skakar de grundvalar på vilka mänskligheten vilar.
Måndagen före påsk höll en hel stad andan under den eldgula Parishimlen när Notre-Dame stod i lågor.
Man undrade hur en katedral av sten kunde brinna så mycket och så snabbt.
– Svaret var ”La Forêt”, Notre-Dames ”Skog”.
1300 medeltida ekar var det som utgjorde katedralens vindsstruktur i en näst intill visuell skog av trä från 21 hektar skogsmark. Notre-Dames katedralskog som stått intakt genom krig och revolutioner förvandlades på ett ögonblick till eldhav och försvann, lika smärtsamt som vore varje individuellt träd ett år av människans historia som gick upp i rök.
Tätt har samarbetet varit mellan Frankrikes skogsägare och snickarmästare genom generationer då det ofta har krävts sekel för att ett enda träd skulle kunna förvandlas till byggmaterial genom uppdrivning följt av många års torkning innan det kunnat ta plats och utgöra nationalklenoders skelett.
Det skulle således ta flera decennium att skapa nya ekpålar för att återställa Notre-Dame precis som hon var – av ekskog. President Macron ser en återuppståndelse inom fem år och har också vänt sina blickar mot Frankrikes stora skogar. Och många vill donera en ek för en eventuell ny träkonstruktion.
Men vad rör det väl oss?
För att ”mänsklighetens själ rörs till tårar när en katedral brinner”, som Ärkebiskop Antje Jackelén beskrev det. (DN, 16/4 - 2019).
Även om Frankrike är ett sekulariserat land så är katolicismen i högre grad än den protestantiska en religion där nattvarden, mirakel, helgon och jungfru Maria är högst levande och verkligt. När en katedrals skog som omfamnar detta innehåll brinner, gråter dess befolkning. Katedralen Notre-Dame är för parisarna och för katoliker över hela världen därför mer än en helig byggnad – det är porten mellan det jordiska och det himmelska, som en bro mellan människa och gudom.
Precis samma ställe i den mänskliga själen hos Sveriges befolkning berördes sommaren 2018 när våra skogar i norr stod i brand. Vi stannade upp inför de förkolnade korsliknande trädstammarna och började tänka på hur vi kunde förändra våra liv för ett hållbart klimat på riktigt.
I Norden är skogen sedan tidernas begynnelse heligare än någon byggnad av människa gjord. Det är i skogen och av den vi har levt i tusentals år. Vårt ursprung finns i den, i dess myter och riter.
Hur moderna vi än tror oss vara är hela dramaturgin i vår föreställningsvärld baserad på dessa skogens forntida sagor.
Den nordiska mytologins geografiska rum utgörs av trädet Yggdrasil, det i sin tur sprunget ur andra kulturers världsträd och paradisskogar. I ett Ragnarök faller trädet och med det världen, vars grenar virvlar ut i det tomma universum.
Notre-Dame som brann är den plats där människans böner och synder tas emot sedan 900 år under dess en gång välvda tak av medeltida ekskogar fyllda av legender. Precis som kyrkor i sten tar Skogen i antropocen oupphörligen emot våra synder i form av tsunamis av koldioxid och lagrar det som kol i sina vävnader, men det enda vi ser är de av fotosyntes gröna bladen som skälver i vinden för människans sköra framtid på jorden.