För mig, som politiskt engagerad sextioåtta, var Wolf Biermann viktigare än Bob Dylan. Jag älskade Biermanns sånger och hans sätt att framföra dem. Han var kommunisten som gisslade förhållandena i sitt kommunistiska DDR, en politisk dissident, en oppositionell som till slut blev ”ausgebürgert”, berövad sitt östtyska medborgarskap.
När Biermann, inför sin 80-årsdag den 15 november, intervjuades i Berliner Zeitung sade han att ”det klokaste han gjort i hela sitt liv”, det var att som sjuttonåring utvandra från Väst- till Östtyskland. Ty om han hade stannat kvar i väst skulle han, som aktiv kommunist, regelbundet ha rest till DDR på ”ideologisk rundsmörjning”. Och då hade han aldrig fått uppleva hur förhållandena där egentligen var och heller aldrig blivit kvitt sina illusioner.
En månad före 80-årsdagen utgav det tyska förlaget Propyläen Biermanns självbiografi, ”Warte nicht auf bessre Zeiten!” (Vänta inte på bättre tider!). Denna bok är dock mycket mer än en personlig levnadsskildring, eftersom författarens liv i så hög grad är sammanvävt med den tyska 1900-talshistorien.
Fadern, den kommunistiske varvsarbetaren Dagobert Biermann, häktades av Gestapo 1937, när sonen var endast fyra månader gammal, och dömdes till sex års tukthus. År 1943 skulle han ha frigetts men skickades i stället, i egenskap av jude, till Auschwitz.
Redan på bokens första sida skriver Biermann att faderns död är utgångspunkten för hans konstnärskap, själva smärtpunkten, det som gjorde honom till ”uppkäftig tvivlare”, ”from kättare” och, slutligen, till ”tapper renegat”.
Sommaren 1943 överlevde Wolf och hans mor med knapp nöd de allierades bombningar av Hamburg och den efterföljande eldstormen, då mer än 40 000 människor dog och halva staden utplånades, däribland familjen Biermanns stadsdel. Wolf, som då var sex och ett halvt år gammal, upplevde detta inferno som att tiden stannade och att han själv aldrig blev äldre än så.
Mor och son evakuerades först till Bayern. Åter i Hamburg hamnade de i ett uppsamlingsläger för befriade koncentrationslägersfångar och utbombade stadsbor. Där fanns, förunderligt nog, ett gammalt piano. En av de inhysta, en kommunist som kämpat i spanska inbördeskriget, spelade en dag på detta piano sången om ”die Moorsoldaten”, om fångarna i koncentrationslägret Börgermoor. Wolf som redan kunde denna sång bad Spanienkämpen att lära honom pianostämman. Denne ställde tjänstvilligt upp som lärare. Och förklarade också för mamma Emma att gossen var utpräglat musikalisk och behövde professionell undervisning. Musikintresset var därmed väckt, och snart upptäckte unge Biermann att han även måste lära sig gitarr.
Men vad är det då som får denne musikaliske yngling att som sjuttonåring bryta upp hemifrån och flytta till DDR? Svaret lyder: en kombination av dåliga skolresultat och en renhjärtad kommunistisk barnatro. I öst lyckas han bra med skolarbetet och inleder även universitetsstudier. Men efter att ha sett Brechts Kaukasiska kritcirkel med Berliner Ensemble är det teater som gäller. Resolut travar han upp till Brechts fru, den legendariska skådespelerskan Helene Weigel, och ber att få bli regissörsassistent, vilket beviljas. Det ena ger sedan det andra: hans stora kärlek vid denna tid, även hon verksam vid Berliner Ensemble, uppmanar honom att, likt Brecht, börja skriva egna dikter och att anlägga mustasch à la Brassens. Musikaliskt är det mötet med kompositören Hanns Eisler som blir avgörande.
Sommaren 1961 tilltar strömmen av östtyskar ut från DDR. Gränsen stängs. Muren byggs, och Biermann intalar sig att den är nödvändig för att värna socialismen. Samtidigt andas hans sånger mer och mer kritik mot de härskande. I december 1965 publicerar regeringsorganet Neues Deutschland ett stort angrepp på honom, och han är därmed stämplad som ”statsfiende”: avlyssnad, bevakad och avskuren från sin publik, både i öst och i väst.
Samtidigt pågår hela tiden människohandeln mellan Öst- och Västtyskland. DDR friger politiska fångar och släpper dem till väst, mot betalning: 40 000 D-Mark per person. Mellan 1964 och 1989 friköps på detta sätt 34 000 östtyska fångar.
Hösten 1976 får Biermann, efter många års avslag, oväntat tillstånd att åka till Västtyskland på turné. Glad i hågen ger han sig i väg, med sina två gitarrer och en väska över axeln. Den första konserten, i Köln, blir en succé, trots att han är ovan att framträda offentligt och dessutom förkyld. På väg till nästa konsert får han i bilradion höra att han berövats sitt östtyska medborgarskap. Först långt senare får han veta att detta beslut fattats redan innan han gav sig i väg och att orsaken till att han denna gång beviljats utresa var just att regimen ville bli av med honom.
Det tog flera år för Biermann att landa i väst. Han längtade tillbaka till sina vänner i öst och till sin lägenhet vid Chausseestrasse 131, kände sig strandad i ingenmansland.
Den 9 november 1989 faller Muren men Biermann skyndar ändå inte i väg till Berlin: ”Jag var för stolt, för bitter, för trött. Jag ville inte som en pryglad hund smyga in i världshistoriens kök och stjäla ett ägg av kocken. Medborgarskapet som berövats mig var ingen privatsak. Även med tanke på alla andra som jagats i exil eller spärrats in inväntade jag ett officiellt uttalande från DDR-ledningen, en rehabilitering.” Den 25 november meddelar så radion att ”Wolf Biermann får återvända till DDR.”
Därefter följer regimens upplösning och kampen för att de ansvariga för förtrycket skall ställas till svars och allmänheten få tillgång till Stasis gigantiska arkiv. Biermann deltar i ockupationen av Stasibyggnaden och den följande hungerstrejken. Resultatet blir en delseger, och 1992 får han som en av de första ”kasta en blick ner i kloaken”. I fyra dagar sitter han och läser vad Stasi registrerat om honom och vilka som agerat angivare, ett formligt pappersberg.
Men det kan inte hjälpas, slutet på självbiografin är inte, och kan heller inte vara, lika intressant som inledningen. Efter den tyska återföreningen börjar ett nytt, och mindre dramatiskt, kapitel även i Biermanns eget liv. Han gör upp med kommunismen, ser det som oundvikligt att kommunistiska stater utvecklas till totalitära diktaturer. Fast egentligen är det inte den kommunistiska idén han förkastar utan själva praktiken. Men visst känner han ibland ”Heimweh”, hemlängtan till sin gamla utopi, den som var så svår att överge, eftersom han inte ville och kunde ta ställning mot sin far, den av nazismen mördade arbetaren Dagobert Biermann.