Kulturessä
Jag cyklar söderut längs Fyrisån. Det är midsommarvecka och termometern visar drygt 30 grader. En lätt bris skänker ingen svalka men den annalkande kvällen ger solljuset en mjukare nyans.
Men under fågelsången löper en dov underton. Ett terrordåd har skakat Oslo. Krigets vanvett fortsätter i Ukraina. Och den tidiga värmeböljan påminner om den djupnande klimatkrisen. Oron för framtiden skär som ett iskallt rakblad genom sommarvärmen.
Ett fält öppnar sig mot vattenspegeln. Jag stiger av cykeln och lutar den mot ett träd. Ett råmande drar som ett mjukt stråk genom tystnaden. En nyfiken kviga vågar sig fram. Insekter dansar kring henne och i motljuset är det som vore hon bekransad av en gloria. Hon doftar svagt av jord och gräs.
Hon ser in i mina ögon och jag anar igenkänning i hennes blick. För inte ser hon väl så här på en sten eller en bil? Jag tror att hon vet att vi två är av samma sort. Däggdjur, medskapelser; djupt förbundna vid varandra.
En svensk kos medellivslängd är omkring fem år. Men i hennes ögon anar jag evigheten.
Plötsligt vrids perspektiven rätt. Min civilisation har förlorat sin kompass. Men kvigan behöver varken civilisation eller kompass. Hennes närvaro i livet är mer omedelbar än min någonsin kan bli. Och hon är lika lite som jag bara en organism. Hon är en person, ett mysterium. I ordlöst samförstånd ser vi varandra. Jag känner både djup tillhörighet och ett diffust vemod. Tyngd av glädje cyklar jag vidare.
Vi kan inte tillåta svartsynen att kolonisera livet. Men det är heller inte solskensjournalistik eller optimistkonsulter vi behöver. Sanningen ska göra oss fria, inte lögnen eller önsketänkandet. Men denna sanning är inte entydig. Ibland måste vi vrida på perspektiven så att bakgrund och förgrund får byta plats.
Det fanns en gång föreställningar om att himlavalvet var perforerat och stjärnorna ”hål på himlen från vilka oändlighetens ljus filtreras” som Konfucius uttryckte det. Det är nog inte så de flesta av oss tänker när vi blickar ut mot natthimlen. Mörkret tycks ofantligt och ljuset är flämtande lågor.
Men lek med tanken att det är tvärtom. Att det är ljuset som är ofantligt. Att godhet är skapelsens grundläggande tillstånd och ondskan därför ett sidospår och en förvrängning.
I den judisk-kristna traditionen ser Gud redan i skapelsens gryning att allt är gott. Inte i jämförelse med något annat utan gott i sig självt.
Till naturvetenskapen kan vi inte vända oss för att få svar på existentiella frågor. Wittgenstein konstaterade en gång att även ”om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda”.
De existentiella frågorna kan heller inte delegeras till religiösa urkunder. Det är vi som bär ansvaret för hur de tolkas. Är det i barbariet eller i kärleken som det sant mänskliga blottas? Vad vill vi att en människa ska vara?
”Även om jag har sett mycket ont har jag också dokumenterat så mycket gott” säger fredspristagaren Maria Ressa i sin Nobelföreläsning 2021. Det har handlat om människor som med fara för sitt eget liv uppoffrat sig för andra. ”Det här är det bästa hos oss”, menar Ressa, ”den del av vår mänsklighet som får mirakel att hända.”
Detta är en tanke i många vishetstraditioner: att godhetens djupaste källa inte går att spåra till sociala överenskommelser, moralisk principfasthet eller mänsklig arvsmassa utan till en okuvlig kraft och drabbande passion som bara låter sig antydas med bilder och metaforer. Godheten frammanas inte, den bryter fram, som ljuset på ett perforerat himlavalv.
En sådan förståelse manar oss att också i mörka tider vara observanta på ljuset. Vi bär ett ansvar för våra ord. I ett samhällsklimat som odlar uppgivenhet, ironi och fatalism behöver vi formulera en mer mångbottnad berättelse om vår värld. Det kräver lyhördhet inför det oväntade – en ömsint beröring, ett nyförlöst spädbarn i en krubba, en idisslande ko på en sommaräng.
Vi kan inte fly världens smärta men vi kan rusta oss för att möta och stötta varandra mitt i den. Som duon The Bengsons formulerar det: “Hope comes from the place where the hurt comes.”
Hoppet och smärtan springer ur samma källa.
Mikael Kurkiala är docent i kulturantropologi och författare samt arbetar som forskare vid Kyrkokansliet i Uppsala. Han har bland annat skrivit "När själen går i exil: modernitet, teknologi och det heliga".