För några månader sedan satt jag och lyssnade på lokalradio där några bekanta till mig spelade live. En eminent bluesgrupp som råkar bestå av kvinnliga musiker. När de skulle presenteras sa programledaren” Här har vi bandet…eller band och band, tjejband”.
Kanske var detta en klassisk felsägning. ”Jag ska inte säga tjejband, jag ska inte säga tjejband”. Och så blev det ändå fel där i direktsändning. Jag hoppas åtminstone att det var så.
På Wikipedia står att ”Ett tjejband är en musikgrupp som består enbart av kvinnor. På grund av begreppsförvirring har dock det under senare år blivit kontroversiellt att tala om tjejband/-grupper.”
Ja, begreppsförvirring råder sannerligen. För medan pojkband tydligt syftar till en särskild genre, säger tjejband ingenting om musiken. Det enda det säger är att bandet ifråga enbart har kvinnliga medlemmar.
Uppsalaforskaren Linus Johansson doktorerar nu i mars med en avhandling om vilken makt artister har över sitt genus, där han bland annat gjort en fallstudie över Sahara Hotnights genombrott kring millennieskiftet. Han ägnar stor uppmärksamhet åt Per Bjurmans tonsättande recensioner i Aftonbladet, som beundrande skrev om bandet som fenomen men också ”antydde en förundran inför det faktum att unga kvinnor kan spela rockmusik över huvud taget.”
Sahara Hotnights slog igenom för över tio år sedan. Man hade kunnat tro att situationen ser annorlunda ut i dag, men senast 2014 kallades gruppen för ”Sveriges mest heta tjejband” i Västerbottenskuriren. Karlavagnen pratade om First Aid Kit som ”tjejgrupp” och Gefle Dagblad nämnde Miss Li som ”dampop”. Även SVT, TV4 och en rad andra medier har på senare tid använt liknande språkbruk. Som motvikt finns en Facebookgrupp vid namn Tjejbandsdöden där medlemmarna uppmärksammar medier som klampar i klaveret.
Menar journalister och pr-personer något illa med sina val av begrepp? Säkerligen inte. Men de bidrar till det som Linus Johansson kallar för sensationalisering, att utmärka dessa grupper som spektakel och också avgränsa de kvinnliga musikerna till en mycket mindre sfär än de manliga. De associeras och jämförs med varandra utifrån könstillhörighet, snarare än musikstil.
Tyvärr är det fortfarande ovanligt med kvinnor som spelar instrument tillsammans. När kvinnor står på scenen är det oftast som sångerskor eller soloartister som tenderar att objektifieras på ett helt annat sätt än manliga bandspelande kollegor. Att det ser ut så har förstås många förklaringar. Men nog borde media 2015 veta bättre än att upprätthålla dessa strukturer. Så en gång för alla: det dags att begrava tjejbandet.