Vädret exploderar utanför, och jag kollar uppdateringarna om Lisa Holm. Måste intala mig: det här är ingen deckare som drar igång i realtid, det är en människa som bragts om livet. Även om Aftonbladets Carina Bergfeldt (15/6) och Skaraborgspolisen på Facebook gör allt för att dra igång en snyftare: En oskyldig flicka, ett barn. Landssorg. En av oss. Varför är vissa kroppar mer sörjbara?
Det olyckliga med rapporteringen kring den här händelsen är att den faller så fint in i berättelsen om svenskheten, som blivit så populär att hylla. Den identitet, som vips ska komma med ett beviljat medborgardiplom, och som är så värd att fira med prinsesstårta att erfarenheter av en traumatisk asylprocess måste blekna i en tugga. Annars: duger det inte, så slipp!
Fallet är den perfekta utspelsplatsen för en dålig deckare: den unga, vita flickans oskuld ställd mot de misstänkta litauiska, manliga gästarbetarna. Ondskan är ”importerad”, som folk älskar att säga i Ring P1; godheten är ”infödd” på kullarna vid Kinnekulle. Men ”Gud förbjude att de misstänker oss bara för att vi är litauer”, som en av de misstänkta ska ha sagt till sin mor (Expressen 15/6).
Anneli Dufva funderade i våras i OBS Magasin (22/4) vad vi gör och vill när vi använder begreppet ”flicka”. Hon läste Minda Honey i LA Review of Books (11/4) i en recension av Issa Raes bok ”The Misadventures of Awkward Black Girl”, utifrån tv-serien med samma namn som gjordes efter att Rae tröttnat på de vita rollbesättningarna i tv-serier om Girls, New Girl och 2 Broke Girls. Rae skriver: ”Det universella begreppet flicka är vitt.” Jag minns julen 2013 när en somalisk flicka försvann efter att ha shoppat på mellandagsrean, och ingen medierapportering ägde rum. Hon var redan som en icke-flicka, förlagd till berättelsernas undervegetation. Inte ens en nyhet. (UNT 30/1 2014)
Det är därför jag måste hålla mig nykter inför medierapporteringen om Lisa Holm. Jag får inte gå igång på att det just är en ung, vit flicka som mördats, för då säger jag samtidigt ja till den kultur som konsumerar den unga, vita flickan som symbol för renhet och känslor. I vilken annan mordrapportering kan polisen skriva: ”En stor vältränad man vars rygg det står Polis på sitter och skakar och gråter bakom ett uthus.” Och Bergfeldt som spär på: ”Precis där blåklinten dansar över ängarna. Precis där guckuskon blommar. Precis där, på vägen där inget kan hända. Där tar vägen slut för Lisa Holm.”
Nej, jag måste, för fredandet av alla flickors skull, minnas vad poeten Asta Olivia Nordenhof har skrivit om deckarna:
”alltså vad händer
hellre ska människor som är uppvuxna med våld och sex göra sig till helgon och avlivas på det sättet, än att vi gemensamt ska börja ta hand om det alltigenomgripande kvinnohatet
deckare kommer undan för lätt
alla kommer undan för lätt”