Du har betytt mycket för mig, Lundell

Vad är det med Ulf Lundell och hans konst som gör att han tillbes som en gud? Pontus Johansson söker orsakerna bakom kändisdyrkan.

13 juli 2013 17:01

Jag har en fråga som kräver ett svar, så jag skriver ett brev till Ulf Lundell:

Ulf,

Med din musik och dina böcker har du sedan de dubbla debuterna, Vargmåne och Jack, oundvikligt hamrat in dig i den svenska folksjälen. Du har uppercutat vad du menar varit en idealiserande, poserande vänsterrörelse under ditt 60- och 70-tal, slagit dig fri från puritanska obligatorier, rört dig i samhällets periferi. Förespråkat kärlek. Du har dansat fram på kvällstidningarnas löpsedlar i decennier. Skrivit monument över din samtid. Jag må bara vara tjugofem, har inte upplevt samma samhällsmetamorfoser som du, men har genom ett retrospektivt filter följt dina steg, och jag är medveten om det jag skriver nu kan uppfattas som löjligt och lismande, men ditt liv och dina verk har betytt mycket för mig.

Du har sagt att ditt livs epilog är påbörjad och jag ber dig å det ödmjukaste att blicka bakåt.

Om du har något svar, och det här kommer inte från en kritisk ringhörna, jag vill gärna veta:

Vad tror du det är med dig och din konst som får människor att tillbe dig som någon nerstigen från himlen?

Vänligen,

Pontus

Jag adresserar brevet till Kivik, Österlen, öppnar postlådans fack och hör det landa mot plåtbottnen, vandrar därifrån, tittar inte bakåt, känner att någonting i mig gått förlorat.

”Många hårda domar har den världsliga vetenskapen fått höra från mystikens adepter, otaliga gånger har det försäkrats, att den invigdes kunskap är fullkomligt otillgänglig för det profana förnuftet. Den naturliga människan fattar intet av det, som hör Guds rike till. Det brukar sägas om den religiösa erfarenheten över huvud taget, att den, som icke äger den, omöjligt kan vara kallad att vetenskapligt utforska den.”

Orden är Tor Andræs, religionshistoriker och invald i Svenska Akademien, ur Mystikens psykologi: besatthet och inspiration från 1926. Det Sverige Andræ såg då finns kanske inte kvar nu, när kyrkor byggs om till ljust-och-fräscht-inredda företagshotell i världens mest sekulariserade land. Men orden har inte förlorat sin kraft. För om det profana förnuftet inte kan förklara människors tillbedjan av en högre makt, kan det då förklara samlingen ungdomar som extatiskt skriker en nittonårig kanadensisk pojkes namn när han äntrar ett hotell i centrala Stockholm? Att de kallar sig ”beliebers” är möjligtvis en parentes, men ingen slump.

Men nog har forskare försökt att lösa gåtan med kändisdyrkan. 2002 publicerade Lynn E. McCutcheon, Rense Lange och James Houran artikeln Conceptualization and measurement of celebrity worship där de utgår från specifika premisser för att bedöma hur besatt en person är av en kändis. Studiens resultat svider för mig, liksom för alla ”beliebers”. De som dyrkar kändisar saknar i många fall nära relationer till andra människor, är slutsatsen. Det finns en rimlighet i den förklaringen, att en person som saknar vänner, fyller sitt känslocenter med annat innehåll. Att de band man knyter an till andra människor inte räcker till, att det krävs en ytterligare dimension, något annat, någon annan, som – högst imaginärt naturligtvis – förstår en.

Den svenske sociologen Hans L. Zetterberg har en annan tes. Han menar att 1900-talets kändiskultur i själva verket är djupt mänsklig och kan härledas till när människan levde som flockdjur. Då, när mammutarna vandrade runt på norra halvklotet, förekom människor i grupper om 150 personer. Jagade tillsammans, levde tillsammans. Zetterberg förklarar att vi människor fortfarande behöver ett sammanhang, vi behöver göra världen snävare för att göra den begriplig. Därför, diskuterar Zetterberg, när byarna blev orter, när orterna blev städer och när städerna blev det rådande idealet, krympte våra sociala sfärer. Vi var inte längre beroende av andra för att överleva. Hade inget krav på oss att ta hand om de sjuka. Och senare, under 1900-talets andra hälft när globaliseringen fick fäste suddades landsgränser ut.

Internet gav oss osociala medier, som stängt in oss. Tvingar allt detta oss att bry oss mer om det brinner hemma hos Kim Kardashian än i grannhuset? Att vi fyller avsaknaden av de 150 personerna med personer vi tror vi känner, men som vi egentligen inte vet något om?

Har Zetterberg rätt, eller famlar han bara efter ett facit i ett Hänt Extra-universum?

Jag vet inte. Men det finns så klart en sorg i mig, och ett nederlag, att upphöja vad många anser vara ett pretentiöst fyllo, som har sina bästa år bakom sig. Men jag är långt ifrån ensam. Hemsidan alltomuffe.nu bekräftar det. Här samlas Lundells fans, berättar om sina bästa konsertminnen, recenserar singlar och publicerar bilder på sina möten med honom. Snabbt märker man en markant skillnad mellan kvinnliga och manliga fans av skalden. Medan männen hyllar den bredbenta ”Kär och galen”-rocken citerar kvinnorna poeten, lyrikern Lundell. Och de förstnämnda ska jag snart få möta.

”Sextiosju, sextiosju, var har du tagit vägen nu?” Frågan ekar i den nedsläckta konserthallen i Uppsala. Trots mörkret är salongen full av liv. På scenen står en sextiotreårig Ulf Lundell. Uppkavlade skjortärmar, en tofs knuten i det svettiga håret. Helt klädd i svart.

Publiken på den sluttande läktaren framför scenen är försatt i trans. Som svampar rycks ur marken har de skjutits upp ur sina säten, och dansar, applåderar, ser in i varandras brinnande, nästan självantändande ögon. Ulf Lundell tillverkar i realtid en tidsmaskin och visar publiken vägen in till den. När han frågar vart sextiotalet tagit vägen undrar publiken samma sak. Och här är det männen som dominerar. Den åldrade massan är i majoritet, jag tillhör facket ungdom, inget snack. Det finns något sorgligt, men samtidigt innerligt, över den grånade massan som okritiskt hyllar Lundell. På ett sätt vill jag medräknas i den, dansa, minnas en tid som flytt, när folkparkernas gräs alltid var grönt. På samma gång vill jag lämna salen, håna gubbvurmen, få gitarristen Janne Barks riff på ”Nästan ditt namn” att rinna ur min kropp för alltid. Jag är fången i min ambivalens, men stannar i min stol.

Jag träffar Måns Ivarsson, tidigare musikjournalist på Expressen. Snart 60. Han har bevakat Ulf Lundell under alla sina år på tidningen, intervjuat honom, recenserat honom, följt honom. Framförallt har han skrivit en mjölkpakettjock biografi om honom. Jag säger det inte, men jag har en dold agenda med mitt möte. Ivarsson tror i själva verket att jag bara är intresserad av Ulf Lundell. Men sanningen är att jag är mest fascinerad av Ivarssons fascination för Lundell.

Min fråga, hur en myt skapas, kräver ett svar.

I hemmet på Lilla Essingen i Stockholm finns tavlor, skivor och böcker med Lundell. Snabbt känner jag igen mig själv i besattheten, sökandet efter svar. Ivarsson öppnar balkongdörren, tänder en cigg, askar vant i fatet på vardagsrumsbordet och sätter sig i en sliten, vinröd läderfåtölj.
– Till en början var ju Lundell en rebell. Hela hans framgång byggde på ett motstånd mot etablissemanget och det tråkiga Sverige, säger han och fyller rummet med cigarettrök i ett utblås.
– 70-talet var väl inte Östeuropa, fortsätter han, men sossarna hade ju styrt i ungefär 40 år vad det kändes. Byråkrati, etablissemang, ungarna skulle veta hut.
– Samtidigt fanns det ju en proggvåg djupt etablerad i vänsterrörelsen, där Lundell var inne och nosade, säger Ivarsson.

Måns Ivarsson, nästan högtidligt klädd – manchesterkavaj, färgrika hängslen, lila strumpor, berättar om sin ungdom – sin generations uppvaknande. Hur hippievågen exploderade, 70-talets blommiga glädje, musiken som blev politiserad och vänsterfalangerna som tog över den, musiken som hela tiden i förlängningen skulle tjäna några högre politiska syften. Hur en person som Mikael Wiehe på många sätt blev en fiende för Lundell.
– Den politiserade musiken var så satans tråkig, skriker Ivarsson ut i sin nu cigarettröksdimmiga tvårumslägenhet.
– Man pratade om ”rättning i ledet” och att man skulle bete sig på ett visst sätt. Marxistisk grundkurs var liksom ett krav. Det var ofritt på många sätt. I det rådande klimatet blev Ulf Lundell en frihetshjälte som levererade slagord för rätten till frihet, med sitt uppror mot det tråkiga, hävdar han.

Och här någonstans skymtar jag en glimt av den sanning jag letat efter. När Måns Ivarsson berättar om sin uppväxt byter han skepnad. Den vuxna mannen framför mig förvandlas till en sextonåring, han pratar till mig genom en ungdomens megafon. Nostalgins fyrverkerier skjuts genom rummet när han säger att Ulf Lundells historia är en berättelse om en hjälte.
– Han är ju en sanningssägande ensling. Jag har genomgått liknande skilsmässor som den han sjunger om på Den vassa eggen, har varit full på samma krogar som Lundell, säger Ivarsson.

Ångorna från våra kaffekoppar beblandar sig med cigarettröken, kryper upp längs väggarna där Dylan, Young, Van Morrison uppaffischerade stirrar på oss. Röken lägger sig som en matta mot taket. Stämningen i rummet är förbytt, från den tidigare inkännande till ett förlösande uppvaknande. Ivarsson, nu intensiv i blicken, hittar lösa trådar, gräver i madeleinekakeburkar, för att förnimma den känsla den sextonårige Måns kände.
– Till en början lockade han till sig musikälskare som inte var med i KFMLr som tyckte den vänstervridna musikrörelsen var för tråkig, att det bara skulle sjungas om den stackars arbetarrörelsen. I stället ville Lundell skriva om äventyr, kärlek, livet självt, på ett mer poetiskt, vackert och livsbejakande sätt.

Ivarsson berättar att Lundell med boken Jack från 1975 och till viss del albumet Vargmåne från året därpå fick ett genombrott över en natt.
– Sen, med ”Öppna landskap” blev han en nationalskald och accepterad av den äldre generationen, som tidigare sett honom som en ungdomens förledare, ett slödder, säger Ivarsson.
– Men kärnpubliken skulle jag gissa på är från tidigt 80-tal, Kär och galen-tiden. Sen finns det ju ett par som jag, som varit med från början. Den generation killar, där jag ingick, var ”med Lundell”. Han sa ifrån mot alla tråkiga makthavare. De andra pojkarna, nu män så klart, följer honom på rent nostalgiska grunder, som lärjungar.

Männen Ivarsson pratar om är välkända. I låten ”Pojkarna längst fram” adresserar Lundell de pojkar som konsert efter konsert ställer sig framför scenen. De som skrikit, lyft sina plakat mot skyn med uppmaningen ”Börja sup igen Uffe”. Han sjunger att han föraktar dem, att han älskar dem.

Men pojkarna är inte pojkar längre. De har vuxit upp, har familj, 60- och 70-talets frihet är utbytt mot obligatorium och underhållsutbetalningar.
– Jag har sett de här männen. Jag har aldrig ingått i något grabbgäng på det sättet. Men de hänger kvar, säger Ivarsson.

Ingen av oss säger det. Men vi vet båda två att det är en lögn. Efter samtalet är jag övertygad: Måns Ivarsson är en av dem. Det nostalgiska skimret, som för bara ett par minuter sen glimrade i rummet, går inte att negligera. Men nu är Måns Ivarsson, den äldre, tillba ka. Återhållen gestikulering i stället för ivrig, sammanbitna läppar har ersatt leendet. Och när jag lämnar den inrökta lägenheten i Expressenskrapans skugga har jag fått kika in i det nyckelhål som tillhör Måns Ivarssons förgångna, vad han anser ha varit ett Efterkrigssverige där landet låg som ett blankt oskrivet papper, som inte kommer åter.

I romanen Friheten från 2000 skriver Lundell:
”Visionsbränslet var slut. Sverige var en människa som inte hade något att kämpa för längre. Vi hade haft tur. Sluppit andra världskriget och hade vårt färdigbyggda land, som dessvärre stod och förföll. Vi var mätta på segrar, hade haft det bra och likt en boxare blev vi feta och förvirrade av lyxen”.

Går det att sakna en tid man inte upplevt? Sörja dagar man inte sett gry? Förfäras över sin samtid, och längta tillbaka?

Ja, det går. Helt uppenbart är att männen jag sett på nära håll i konsertlokalen i Uppsala, den man jag suttit mitt emot i Lilla Essingen, fortfarande låter ungdomens blod katapulteras genom sina vener. Och det finns en saknad i mig av att inte ha upplevt samma ungdomsrevolt mot den puritanska överheten. De som bröt sig loss från ledan och sade : så här kan man också göra. Och nu tillåter sig själva att längta tillbaka. Det kan kanske inga forskare förklara.

Brevet till Ulf Lundell förblir obesvarat. Kanske läser han det, blir genuint glad av att någon ur en yngre generation kan ta till sig hans konst. Eller så tänker han bara: ännu en efterhängsen idiot och slänger genast brevet i sopen.

Reportage

Under sommaren publicerar vi åtta reportage av nyutexaminerade journalister, i samarbete med Journalistikutbildningen vid Uppsala universitet.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Pontus Johansson