"Det är ju självklart!"

DEBATT. Svar till Mikael Kurkiala: Det lustiga är att jag håller med Kurkiala om allt! Jamen det är ju självklart, vill jag utropa inför var och en av hans punkter, skriver Håkan Lindgren.

6 september 2010 14:42

Religion.
Med artikeln ”Religionens radikala kraft” (25/8) vill Kurkiala undanröja ett antal vanföreställningar om vad religion är. Kanske vågar man hoppas att Kurkialas förklaringar – och min försäkran att det han säger är självklart även för icke-troende – kan bidra till att lyfta debatten om religion ett snäpp. (För nytillkomna: se min artikel ”Tänkandet bortom religionerna” (1/8) och Kurkialas ”Religionens radikala kraft”. Länkar finns  här intill.)

Religion är inte något homogent fenomen, förklarar Kurkiala: ”Variationen är stor mellan religioner och bland individer som tillhör samma religion.” Ja, det är väl klart! 

Vardaglig religion handlar om traditioner och praktiska ting, och sällan om de stora livsfrågorna, fortsätter Kurkiala. Det är ju självklart! De stora livsfrågorna spelar inte någon viktig roll i de flesta människors vardag, troende eller ej. Påståendet att religionen har uppstått som ett svar på de stora livsfrågorna (varför? varthän?) har för mig alltid låtit som en efterhandskonstruktion. Jag föreställer mig att människan skapade gudarna som en avbild eller en förlängning av sitt ego och av sina sociala relationer, lika naturligt och lika halvt omedvetet som hon utvecklade språket. Först med tiden fick människan så mycket distans till sig själv och till sin religion att hon frågade sig vad den var bra för. Därifrån kommer tanken att religionen besvarar de stora livsgåtorna (som vid det laget hade börjat framstå som gåtor, vilket de inte ursprungligen behöver ha gjort). Kan man kritisera de stora religionerna för någonting är det snarare att de ägnar sig för lite åt andliga ting och är alltför intresserade av makt över världsliga, praktiska saker som skilsmässor, aborter, skolundervisning och klädsel.

”Gud är sällan föremål för reflektion utan en förgivettagen utgångspunkt för all reflektion”, skriver Kurkiala. Majoriteten av världens troende tillbringar inte all sin vakna tid med att tänka på gud. Naturligvis inte! Vem föreställer sig att en ateist går runt och tänker på Voltaire varenda dag?

Man skulle till och med kunna gå så långt som till att säga att en av religionens uppgifter är att hindra de troende från att tänka för mycket på gud (varför annars en gud vars namn inte får nämnas?). Ju mer vi tänker på honom, desto tunnare och mer abstrakt riskerar han att bli. Därför föredrar religionen en mängd skyddande lager mellan människan och gud, ritualer som vi kan upprepa utan att tänka. Varje idé som tänkandet stirrar lite för länge på riskerar att upplösas i ingenting.

Är inte religionen såret snarare än trösten, frågar sig Kurkiala. Även på den punkten håller jag med honom: religion är vad vi gör av den, sår eller tröst. I den religiösa traditionen finns det givetvis personer som har formulerat djupa och ödmjuka tankar. En av dem var den spanske karmelitmunken Johannes av Korset (1542–91). Han var verksam i en tid när religion inte bara, som idag, handlade om stolthet och identitet, utan om att människan ska göra sig av med sin stolthet. ”För att uppnå att njuta av allt, önska att ingenting njuta”, skrev han. Men det är inte religionen som ger oss denna ödmjukhet, det är vi som gör religionen ödmjuk. En ödmjuk människa kan ta en religion som inte är något annat än en antropocentrisk maktfantasi och förvandla den till ett rum för allvar och förundran. Och nästa troende, om han inte är lika ödmjuk, drar återigen ner religionen i jämnhöjd med sin egen egoism. Johannes av Korset sattes i fängelse av sina egna ordensbröder.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!