"Det är jobbigt att säga förlåt"

Han kallar sina tre år som islamist för en "intellektuell snedtändning". - Jag ville häda, säger Uppsalaskribenten Mohamed Omar.

15 september 2012 08:17

Att häda för att straffa ut sig från det kulturella etablissemang han kände sig exploaterad av. Sådant var motivet när Uppsalaskribenten Mohamed Omar, förr firad för sin liberala relation till islam, kom ut som muslimsk extremist. Frågan är vad motivet är nu, när han gör avbön från allt?

Han ordnade föreläsningar med förintelseförnekare och antisemiter, hävdade att islam var lösningen på allt, till och med homosexualitet, och sa att de civila som dödades på israelitiska sidan under Gazakriget var ”collateral damage”, smällar man får ta.
– Jag ville häda för att döma ut mig, och detta var som självmord. Jag ville bort från kulturvärlden, vara för mig själv och hitta en ny riktning.

Men dem han svek och kränkte, tänkte han inte på hur han utnyttjade dem? Han var för egoistisk för det, blir svaret. För att gottgöra dem tror han inte att det räcker med att han förklarar sig individuellt. Därför har han skrivit essän En opieätares bekännelser. Reaktionerna har varit blandade. Någon har ropat på handling, och inte fler ord. Mohamed Omar håller med. Frågan är bara vad han ska göra.
– Jag tänker på olika saker. Säkert är att jag ska skriva, bedriva upplysning och ordna möten om exempelvis antisemitismen. Och jag ska seriöst sätta mig in i Förintelsen.

Han säger att han ångrar sig. Men vad är det han ångrar, kan man ens ångra en åsikt?
– Jag kan inte förstå att jag fick lov att gå den här omvägen för att komma hit. Samtidigt ser jag att jag tidigare var så naiv, jag idealiserade religionen. Nu har jag lärt mig och har en mycket mer kritisk inställning. Det rättfärdigar inget, men förklarar.
I bekännelserna skrivs det mycket om religion och politik, om antisemitism, judar och Palestinafrågan. En grupp han inte nämner är de homosexuella, trots sina uttalanden i Aftonbladet om ”böglobbyn” och att ”homosexualitet är en sjukdom”. Han säger att han glömt att ta upp det.
– Men det är nog en av de dummaste sakerna jag sagt. Jag ville häda mot allt som var politiskt korrekt.

Så här långt förstår jag honom. Vad kan han annars svara?
Men.
I rummet är det jag, en fotograf, Mohamed Omar, och en person han kallar sin sekreterare. Vem sjutton har i dag en sekreterare i följe, tänker jag. Jag påpekar att det finns passager i bekännelserna som drar åt det självförhärligande. Han börjar dem exempelvis med att placera sig själv på den ”litterära parnassen”, han citerar Strindberg, och han beskriver sin väg till normaliteten med formuleringar som associerar till Dantes uppstigning från helvetet till paradiset. Och även om ursäkterna kan vara ärliga är de dränkta i ett litterärt mjukmedel; jag ber om ursäkt, men jag är inte den förste som i krisen tagit till opium ...
– Det här handlar inte om att jag vill undandra mig ansvar, men det måste vara intressant läsning också. Men det är klart att det är jobbigt att säga förlåt. Med fler ord blir det inte lika utlämnande.

Han säger också att han ibland skriver med ironi. Frågan är om jag på ironins konto även ska sätta upp hans resonemang kring hur hans liv sett ut, utan de senaste åren. Då, visionerar han, hade han bara fortsatt att skriva och ”hade blivit större och större och slutat i Svenska Akademin”.
– Det är förstås väldigt svårt att komma med där, men större hade jag i all fall varit, svarar han när jag undrar om han är allvarlig.

Det är något med Mohamad Omar och auktoriteter. De gamla har slängts på bålet, men nya har redan pekats ut, även om de mystiker han nu hyllar är av ett annat skrot och korn än de ledare han följt tidigare. Han har alltid sökt sig till det auktoritära, men paradoxalt nog aldrig känt sig hemma.
– Nu tror jag i alla fall att jag blivit immun mot auktoritära ideologier.
Det är inte en hundra procent ödmjuk man som trätt fram ur sina skuggor. Han tycker predikningarna i moskéerna är ”absurda och löjliga”, och kan inte begripa att ”vuxna människor sitter och lyssnar”. Ändå vet han hur lätt det är att bli auktoritetstroende. Men det låter inte som han tänker ta strid, även om han i dag kallar sig kritisk muslim.
– De får väl hålla på med sin grej.

Han säger att han mår bättre nu. Innan han kom ut med sin nya åsiktsriktning led han av starka tvivel och upplevde sig delvis missförstådd. Möjligheter att se hans tvivel fanns i bloggar och i debattartiklar där han tycker att han klargjorde sin radikalitet: att han inte var taliban eller sympatiserade med Saudiarabien. Och perioden som drev in honom i radikaliteten var förfärlig. Han kände sig utbränd, utfattig och utnyttjad av medierna, där han blev ett muslimskt alibi i spalterna.
– Men vem var jag att få den rollen? Och varför svalde de allt när jag kom ut som radikal? Jag kunde egentligen ingenting. Jag känner mig exploaterad.

Det här är inte första gången Mohamed Omar gör lappkast med sina åsikter. När han hamnade under kulturredaktörernas vingar hade han redan hunnit in och ut en gång ur vad han kallar den islamska grottan. Och redan under 90-talet rörde han sig i extremt värdekonservativa miljöer. Men då var inte islam inblandat. I stället handlade det om katoliken Pierre Kullboms anhang.
– Jag fascinerades på något sjukt sätt av att vara upprorisk. Jag kan inte förklara detta, jag måste nog gå till botten med det.

Sjukt ... Gå till botten ...  Går han i terapi, undrar jag. I de banorna verkar han inte ha tänkt. Nu är det att pausa från uppmärksamheten, köra taxi för brödfödan, och att skriva för själen som gäller. Men jag ger mig inte.  Med tanke på bekännelsernas bärande liknelse mellan att gå in i missbruk och dras till extrema miljöer för jag fram att ett handlingsprogram à la tolvstegsmodellen kanske vore något. Där finns grupper för människor i beroende, med känslomässig vilsenhet, eller för dem som upplever sig som vuxna barn. 
I bekännelserna lägger han ut ett par självpsykologiserande trevare och beskriver en helt frånvarande far, en jakt på en identitet och på svaret på den totala frågan: vem är jag? Han ger ingen direkt reaktion på mina terapitankar, även om han säger att han ”måste bli vuxen någon gång”. Men dagen efter kommer ett mejl med rubriken ”Angående terapi”. Förvisso är svaret det samma – att han ska skriva mer – men tanken måste ha funnits där över natten.

Min glidning från journalist till rådgivare gissar jag beror på att jag, liksom han själv, inte förstår vem Mohamed Omar är. Kan jag lita på vad han säger? Jag ber om namnuppgifter på den judiske arbetskamrat som enligt bekännelserna fick honom att förstå att folk var rädda för Mohamed Omar. Jag vill kolla om berättelsen stämmer. Han ger mig uppgifter så gott han kan, men ändå är jag inte nöjd. Ett eget initiativ bortom orden i en essä, för att visa att han verkligen vill ändra sig skulle göra honom mer pålitlig. Nu är han ännu oberäknelig och det skapar obehag.
Tror han själv att han kan gottgöra vad han gjort?
– Jag vet inte. Men jag hoppas att jag får en chans till.

Mohammed Omar
Ålder: 36
Yrke: Taxichaufför och författare
Aktuell: Med skriften En opieätares bekännelser, där han säger sig göra upp med sin ”intellektuella snedtändning”, som han i dag kallar sina tre år som islamist.
Bor: Uppsala
Bakgrund: Uppvuxen i Uppsala med svensk mamma och kenyansk styvfar. Autodidakt, lämnade skolsystemet efter nionde klass.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Niklas Skeri