Den senaste månadens snackis i deckarvärlden är naturligtvis att den sjunde boken i Millenniumserien, Karin Smirnoffs "Havsörnens skrik" kom ut nästan samtidigt som John Ajvide Lindqvists ratade Millenniumbok "Skriften i vattnet". Det är två väldigt olika böcker, så om de som bestämmer över Stieg Larssons litterära arv gillade Smirnoffboken har jag full förståelse för att de sa nej till Lindqvist, även om jag själv skulle ha gjort precis tvärtom.
Annars är det ett spännande fenomen att låta en känd författare spökskriva åt en avliden kollega och marknadsföra resultatet med hjälp av den levande författaren. Att hemliga riktiga spökskrivare existerar i deckarbranschen blev om inte förr tydligt belyst när Håkan Lindgrens bok "Spökskrivaren" förra hösten satte igång ett rykte om Camilla Läckberg. Nu tror ju jag att Läckberg är den sista som skulle släppa ifrån sig tangentbordet, men säkert var det en och annan tidspressad deckarstjärna som drog en lättnadens suck när det var just henne alla skvallrade om.
Själv blir jag inte särskilt upprörd. Jag ser mest namnet på bokomslaget som ett varumärke, och det viktigaste är väl att vi får en massa spännande läsning. Dessutom är det ju helt accepterat att tv-deckare som Maria Wern och Morden i Sandhamn skrivs av andra än sina bokförfattare. Kanske är det dags att vi finner oss i att stjärnförfattaren gör grovjobbet lika lite som kändiskocken skalar potatisen.