Gertrud Hellbrands senaste bok "Röd hibiskus", som är den tredje delen i hennes deckarserie Östgötasviten, släpptes i dagarna.
Vi träffar Gertrud Hellbrand, 48, hemma i köket. Hon väntar på ett paket från förlaget med senaste boken "Röd hibiskus", som är den tredje delen i deckarserien Östgötasviten.
– Jag har bara sett den på bild i händerna på flera "bokstagrammare", men den borde dyka upp här i dagarna, säger Gertrud.
Det är här, på en gård på Vikbolandet utanför Norrköping, som Gertrud hämtar inspiration och kraft i sitt skrivande och arbete. Hon delar sitt yrkesliv mellan författandet och kursansvarig/handledare för skrivarkursen Textlabbet på Bona folkhögskola i Motala.
Nu kan hon lägga till deckarkrönikör på sitt cv.
Gertrud har rört sig mellan olika litterära genrer i sitt skrivande efter debutromanen "Vinthunden" 2004, men hennes tre senaste böcker är från deckarvärlden.
– Jag är egentligen inte någon stor läsare av svenska deckare – snarare tvärtom. Det är nog allt mitt tittande på Netflix som fått in mig på spänningsspåret. Jag har läst mer anglosaxiska spänningsböcker än svenska, men nu håller jag på att botanisera och intressera mig även för den svenska marknaden. Jag är ingen utpräglad polisdeckarläsare och kommer in i det här lite från sidan. Det kan kanske vara bra.
Varför gillar vi deckare så mycket?
– De har nästan alltid en upplösning där det goda vinner. Hur bestialiska mord deckarna än frossar i – jag tror att människan har en fascination för det makabra – kommer polisen förr eller senare att knäcka gåtan och sätta dit mördaren. Det finns något trösterikt i det.
Gertrud fångar upp och hämtar stoff till sina karaktärer i vardagen.
– Därför kan det vara farligt att umgås med en författare som jag. Du kan dyka upp i nästa bok, säger hon och skrattar.
"Röd hibiskus" handlar om sökandet efter en 13-årig flicka och hennes föräldrar, som är försvunna. Samtidigt tvingas Sanja Soliman ta ledigt från polisjobbet efter en olycka.
– Jag hade en historia klar för mig, när jag började skriva "Röd hibiskus". Jag var inspirerad av ett verkligt brottsfall, som jag läst om. Dessutom råkar min huvudperson, Sanja, ut för en rad personliga prövningar. Hon misshandlas flera gånger och är närapå en mänsklig ruin i slutet av boken. När jag tänker på det i efterhand blir det väldigt personligt, säger Gertrud och lägger till:
– 2021 och 2022 är de värsta åren i mitt liv.
Gertruds pappa insjuknade i elakartad hjärntumör under 2021, vilket vände upp och ner på hela livet.
– Jag har alltid levt nära mina föräldrar och alltid haft ett stort stöd från dem. Pappas engagemang i mitt skrivande och i min familj var viktigt. Han har betytt så oerhört mycket. Jag ägnade 2021 åt att fortsätta skriva på mina böcker, jobba på Bona, ta hand om familjen och träffa pappa varje dag tills han försvann för ett år sedan. Allt det jobbiga som Sanja utsätts för i boken är nog en fiktiv version av min egen svåra tid.