Jag läser allt oftare deckare som ljudbok. Då, och även när jag "ögonläser", fastnar jag främst för böcker som är enkelt och tätt berättade, perfekt paketerade för ljudboksläsaren, eller för den dramatiker som ska göra tv-serie av boken. Den författare som har ansträngt sig med omvänd kronologi eller andra spännande grepp riskerar att förlora mig redan de första hundra sidorna. För är det något annat jag har upptäckt är det att jag betydligt oftare än tidigare lägger ifrån mig böcker innan de är färdiglästa. Det finns säkert flera skäl till det. Jag har blivit gammal och prestigelös, och har oftast varken lagt extra pengar eller energi på att skaffa just den bok jag har i handen (läs på skärmen eller i lurarna). Men jag tror också att det är ett beteende jag har tagit med mig från Netflix och HBO, där man så enkelt byter till en ny serie när man har tröttnat.
Det vore naivt att tro att bokbranschen, inte minst när det gäller en genre som spänning, inte har anpassat sig till de nya mekanismerna hos läsarna. Allt oftare läser eller lyssnar jag på deckare som är berättade precis om de vore färdiga tv-manus. Det kan ses som ett tecken på att nya läsarbeteenden har vässat författarna och deras redaktörer. Men också som att de nya plattformarna har gjort oss läsare så kräsna att det snart inte längre är någon som vågar ge ut några annorlunda berättade mästerverk.
Per Johansson är frilansjournalist, manusskribent åt podcasten Svenska Mordhistorier och har tidigare varit kriminalreporter.