Kulturdebatt
Lambertz presskonferens hemma i Norby och den nu publicerade boken är kanske inte så psykologiskt vältänkta i alla stycken – men tänk om han har rätt. Att han blivit manipulerad. Man ska inte glömma att det finns en motpart till Lambertz att begrunda.
Undra på att han efter två veckor i häktet vill rentvå sig. Och tv och bokförlaget hakar gärna på.
Lambertz erkänner sina mänskliga svagheter och dåliga beteenden, lägger sig platt i det fallet. Hur många kladdande, tafsande, sexkommenterande arbetskamrater, grannar och män i bekantskapskretsarna gör det?
Även om det inte blev något rättsfall av våldtäktsanklagelsen är Lambertz fortfarande en snuskgubbe för vissa. För andra ingalunda våldtäktsman, men en som skämmer ut sig medialt.
För andra åter en kollega och vän, vänlig, klok och alls inte värd något drev.
Klart han vill försvara sig. På det sätt han kan.
Efter UNT-krönikan, där det verkade som om han yttrat sig om hundratals samlag med kvinnor han glömt – fast det inte var honom UTAN EN ANNAN MAN den passagen handlade om – känner han sig förmodligen ännu mer falskeligen förföljd.
Det som följer om laxinsmetade män i björnburar och klättrande i Stora Torgets kandelaber känns som journalistiska lågmärken.
En krönikör eller ledarskribent får uttrycka vad hen vill, inom tidningens, den journalistiska etikens och lagens gränser. Åsikter är dock bara åsikter om än i upprörd text. Men sanningen, Ida Eklöf, upphör aldrig att vara viktig!
Var hittar man den i det här fallet? Inte nödvändigtvis vare sig i den eklöfska krönikan eller Lambertz bok. Kanske i polisens förhörsprotokoll, bland forensiska fakta och sjukhusjournaler. Vad vet jag.
Men det är tråkigt när texter i dagstidningen eldar på de ylande dreven, vars näring är i och för sig begripliga känslosvall efter #metoo-rörelsens alla avslöjanden. Allt som ylas, skrivs och gillas är inte fakta och ”sanning”.
Drev är farliga. Småkusiner till lynchmobbar. Lätta att haka på i ämnen där vi redan är upprörda. Men oh så fel vi kan ha, när vi inte har all fakta. När vi skuldbelägger eller fritar utifrån vår egen upprördhet, utan att riktigt sätta oss in i den sorgliga bakgrunden till alltihop.