Kulturdebatt
Mina 30 år som kulturchef på UNT har lärt mig lite om hur debatter går till och fungerar i Uppsala. En av mina första, sedan jag efterträdde legendariske Hugo Wortzelius, gällde huruvida Sveriges vagga låg i Uppsala eller på Kinnekulle. Det blev oavgjort den gången.
Sedan kom den långdragna diskussionen om Musikens hus. Debatten gick i höga vågor, av och till.
Det skulle kosta för mycket, pengarna borde gå till vård, skola, omsorg blev ett mantra. Det var som att stöta huvudet blodigt mot en vägg. Ståndpunkterna var låsta och gick inte att rubba. Så höll hela frågan på att rinna ut i sanden. Då kom Uppsalaprofilen Ola Carlsson med förslaget att använda Nannaskolan, som stod tom just då. Det betraktades med skepsis från många håll. Inte minst hänvisade man till de förbipasserande bullriga tågen, som kunde anlända i något riktigt känslostarkt parti under framförandet av en symfoni. Alla förstod att det inte gick för sig.
Det viktiga med förslaget var dock inte de ritningar som en arkitektbyrå i Uppsala bidrog med för ombyggnaden. Utan att frågan på så sätt hölls levande, ”grytan hölls kokande”, som Frälsningsarmén brukar säga. Medan frågan om ett nytt konserthus var på väg att bli iskall, kunde den genom detta smarta drag ändå hållas vid liv. Alla visste ju att universitetsaulan var bra till mycket men inte som konsertlokal för långa sittningar. Dess akustik ska vi inte prata om.
Det är så man ska se förslaget just nu att bygga om Kaniken till ett konstmuseum. Det håller grytan kokande i väntan på bättre tider. Så vida man inte ska inreda om stadshuset till ett konstmuseum, det svarar mot kravet att det ska vara nybyggt. Eller ta någon annan nybyggd fastighet i Uppsala i anspråk. Kanske arenan nedanför Stadsträdgården, som också är ny. Där finns gott om plats för skulpturer. Inhägnat är det också. Bada i ån och springa på Drottninggatan, för fotboll finns det säkert någon lämplig gräsmatta lite varstans.
Vad debatten visar är, hur långtråkigt många upplever att Uppsala är just nu. I dessa coronatider. Då kunde det friska upp med en konstdiskussion. Och det är den som just nu kommit till stånd, som pågår och som vi kan bevittna dagligen på gator, torg och inrättningar. Jag har tidigare väckt flera förslag om, vad slottet kan användas till.
Ett Dag Hammarskjöld-museum, ett museum om Ingmar Bergman, som har stark Uppsalaanknytning och där vi i så fall skulle vara först. Ett utvidgat Fredsmuseum i anslutning till Dag Hammarskjöld. Och som hand i handske, ett Museum över Drottning Christina i slottet. Simsalabim, som genom ett trollslag skulle Uppsala bli det turistmål alla drömmer om. Där utspelades hennes kröning när det begav sig, 1650.
I stället för att vi går i taket för varje professionaliserat källar- eller garageband som poppar upp och skapar lite distraktion, skulle en ny diskussion om ett konstmuseum nog bli en effektiv bot mot den utbredda ledan. Om de nybyggda fastigheterna inte kan komma ifråga, finns det säkert någon annan plats i Uppsalas innerstad som vi kan börja diskutera i stället. Bilarna ska ju bort från S:t Erikstorg, så det kunde vara ett alternativ. Nära till domkyrkan och saluhallen är det också. Det skulle då bli ett centrum för både kropp och själ.