Kulturdebatt
Göran Lambertz (UNT 18/9) frågar hur en våldtäktsanklagad man får försvara sig mot anklagelsen: “Får han kalla kvinnan lögnerska, som jag gjorde? Får han hålla en pressträff? Skriva en bok?” Mitt svar till dig, Göran, är att han alldeles uppenbarligen både får och har gjort allt detta, trots att den viktiga förtalslagstiftningen ska innefatta även er. Ingen har stoppat er. Ingen har burat in eller satt munkavle på er för det. Utrymmet för vad du som känd, våldtäktsanklagad man får göra för att försvara dig är faktiskt enormt. Men betyder det att vi måste gilla allt som uttrycks eller hur det uttrycks? Måste vi applådera hur ni tar alla chanser ni kan att smutskasta den eller de som anmält er? Behöver vi tycka att det är smakligt eller ens lämpligt? Nej, det behöver vi inte.
Det vi också har rätten att göra är att påpeka det uppenbara hyckleriet i att ena stunden förkasta folkdomstolen och dess mekanismer, för att i andra stunden med len stämma bjuda in den till sin trädgård, sin podd, sin bok eller sitt tv-program.
Vi får och bör påpeka det mönster som går igen i försvarstalen hos en lång rad män som anklagats. Vi får häpna över oddsen att det alltid tycks vara en trasslig uppväxt, bekräftelsebehov eller “oskyldig” obetänksamhet som utgör förklaringsmodellen till brotten vi utsätts för. Vi kan och ska diskutera dessa försvarstal och hur vi kan förhålla oss till dem utifrån den verklighet vi faktiskt befinner oss i.
För Göran Lambertz pratar om en verklighet som inte existerar och jag förstår nu varför skuldfrågan tycks alldeles omöjlig att göra sig fri ifrån i den här diskussionen. Han pratar om en verklighet där män erkänner och äger de övergrepp de begått. En verklighet där omgivningen på något magiskt vis ska kunna se på de inblandade om de talar sanning eller ej. Där det bara finns en “sanning” och den är objektiv. I en sådan verklighet är det också lätt att se det självklara i mannens rättighet att skandera ut diverse kränkande tillmälen om kvinnan när hon ljuger. I Lambertz alternativa verklighet ska sanningen nämligen också vara ansvarsbefriande i förtalsmål (det vill säga att om du kan visa att det du påstår om någon är sant ska du inte dömas för förtal), något som överhuvudtaget inte överensstämmer med nuvarande lagstiftning.
Lambertz pratar nämligen om en verklighet där sanningen styr. Tillåt mig att bedrövat småle. Det är inte en verklighet som existerar, vilket vem som helst med minsta lilla förståelse för strukturella maktförhållanden inser.
I vår verklighet, den verklighet kvinnor lever i varje dag, ljuger män om vad de utsatt och utsätter oss för. Inte i varje fall och inte varje gång, men ack så ofta.
I den verklighet vi lever i blir våra förövare inte dömda. De går fria för att samhället haft en mångårig tradition av att se på kvinnor som lögnerskor och bedragerskor och på män som sanningssägare. De går fria för att de ljuger och/eller på grund av brottets natur som oftast leder till brist på bevis: När ord står mot ord räcker inte “sanningen” särskilt långt. Detta vet vi för att vi levt med det sedan för alltid. Och en gnutta ödmjukhet inför detta faktum tycker jag vore på sin plats när man använder “sanningen” som främsta försvarsargument.