– Kom ihåg ögonkontakten där! Vi måste ha lite mera distans här!
Smash! Magen. Pang! Hakan. Smock! Spark rakt i grenen.
Ljuden av de grova slagen och sparkarna når utan och vidare rakt över scenen fram till de röda stolsraderna i Gottsunda Dans och Teater. Nathaniel Nilson, dansare, flyger i golvet, baklänges mot publiken med en enorm kraft då skådespelaren Richard Asker upprepande gånger misshandlar honom under repetitionen. Han räcker honom välgörenhetens hand, drar upp honom på fötter igen innan han åter, helt ursinnigt, börjar sparka och slå.
Föreställningen baseras på den brittiska konservativa parlamentsledamoten Enoch Powells tal "Rivers of Blood" från 1968. I talet påstod han att ett raskrig skulle bryta ut om inte invandringen från Storbritanniens kolonialsamhällen upphörde. Talet delade Storbritannien i två delar.
– Detta ekar fortfarande. I Sverige har vi ett stort nationalistiskt parti som kommit till makten, retoriken är densamma nu som då. Och Storbritannien har gjort det igen genom Brexit, de bygger murar, säger Joseph Sturdy.
Han är själv född i Storbritannien på 1960-talet av en pakistansk mor. Några dagar gammal kom han till ett barnhem och adopterades sedan in i en välbärgad, rik familj. Men hans hudfärg satte käppar i hjulen.
– Det är inget snack om den saken. Fastän jag var utbildad vid Royal Ballet School i London var det inte naturligt i England på 1980-talet att man hade en annan hudfärg. Jag visste att jag inte kunde få de dansroller som jag önskade, jag var tvungen att leta vidare och hitta andra koreografer i Europa, säger han.
Richard Asker kommer krypande in på scenen, sniffande av och an som en blodhund. Han reser sig sakta upp och reciterar Powells tal. I högtalarna hörs Edward Elgars nostalgiska "Nimrod", en kontrast, starkare och starkare.
Koreografen vill ta smärtan, ilskan, sorgen och de sår som rasism river upp, placera de känslorna på den mänskliga kroppen på scen för att hjälpa publiken att se obekväma sanningar i stället för att fly från dem.
– Jag har 53 års erfarenhet i ämnet, och det finns tusen miljoner olika känslor. Det är därför jag jobbar med dans, den tar det obeskrivliga vi inte kan prata om. Det är viktigt att publiken ser dansarnas kroppar i en viss vinkel, en armbåge, en vad, det väcker något hos oss, kroppsspråk väcker känslor. Jag är ingen utbildare, jag bara keep on working and trust in the moving body, säger Joseph Sturdy som skiftar mellan svenska och queens english.
Anthony Lomuljo är dansare och känner igen sig i utanförskapet och rasismen. Han är själv från Kalifornien, men ingen, säger han, ingen nöjer sig med det svaret när de frågar varifrån han kommer.
– Jag kan relatera eftersom jag måste hantera det varje dag. Det räcker inte med att jag säger att jag är amerikan från Kalifornien eftersom jag har en förälder från Mexiko och en från Filippinerna. I arbetet med dansen får jag dyka djupt ner i situationen, i rasismen, och vi pratar mycket om det här tillsammans, säger han.
Ensemblen har fått ställa in alla gymnasieföreställningar på grund av pandemin, den kommer att kunna ses digitalt.
Gottsunda Dans och Teater tar max 30 i publiken, foajén används inte. I stället får besökarna gå in en och en, uppropade enligt ett nummerlappssystem.
På grund av corona visas "Broken skin" endast digitalt.