Som barn hände det att Teresia Björk tog tunnelbanan från Södermalm till Östermalm. Då, på 1980-talet, innan gentrifieringen av arbetarstadsdelen Södermalm, var Östermalm och Södermalm två helt skilda världar.
– Där, på Östermalmstorg tunnelbanestation, mötte jag Siri Derkerts konst för första gången, säger Teresia Björk.
"Ristningar i betong", som Siri Derkert skapade under några år i början av 1960-talet, är kanske den mesta kända av Stockholms tunnelbaneperrongers konstnärliga väggutsmyckningar. Dessutom är det Derkerts magnum opus.
– Jag minns att jag fascinerades av ristningarna, men jag hade ingen aning om vem som hade skapat dem, säger Teresia Björk.
Så gick åren, och utan att veta om det levde Teresia Björk ett liv som inte skiljde sig så mycket från det som Siri Derkert hade levt.
– Jag förstod den saken först när jag besökte Moderna Museets stora retrospektiv över Siri Derkert, säger hon.
Där och då, sommaren 2011, föddes tanken hos Teresia Björk att gestalta Siri Derkerts liv och konstnärskap med dans.
– Just då stod jag och stampade i mitt eget konstnärskap, så trilogin blev faktiskt en väg framåt för mig, säger hon.
Teresia Björk tog kontakt med Siri Derkerts sonson Jacob Derkert och hans fru Annika Öhrner, tillika expert på Siri Derkerts konstnärskap.
– Sedan satte jag mig på Kungliga Biblioteket och började forska på egen hand, säger hon.
Småningom växte en bild av Siri Derkerts liv, och en förståelse för hennes konstnärskap, fram hos Teresia Björk.
– Jag upptäckte extrema likheter mellan mig och Siri Derkert, säger hon. Det var som om vi hade levt samma liv. Det enda som skiljer oss åt är vår bakgrund. Hon kom från en rik familj, medan jag kommer från enklare förhållanden.
Siri Derkert stod upp för konsten och ville ge den en central plats i samhället. Och hon kämpade för att konstnärsyrket skulle ha samma status som andra yrken. Hon kämpade dessutom för kvinnorns rättigheter och för ett jämställt samhälle.
– Allt det där har jag också gjort, säger Teresia Björk. Dessutom är våra privatliv i stort sett varandras spegelbild. Jag har bott och arbetat i Paris, det gjorde hon också. Jag är ensamstående mamma till tre barn, det var hon också.
Att läsa Derkerts många tidningstexter – hon var en flitig debattör – och hennes många brev, tecknade också bilden av en annan tid. Samtidigt slogs Teresia Björk av likheterna också vad gäller den saken.
– Jag var fem år när Siri Derkert gick bort, så man kan ju tycka att saker borde ha förändrats, men inte mycket har hänt sedan dess, säger hon. Vi lever fortfarande inte i ett jämställt samhälle, tyvärr.
Siri Derkert-trilogins sista del "Etsningar" hade premiär på Stora Teatern i Göteborg för bara några veckor sedan. Samtliga delar framförs nu med några månaders mellanrum på Uppsala konstmuseum. Först ut, lördag 4 november, är den avslutande delen.
– "Etsningar" är en slags sammanfattning av de två första delarna, säger Teresia Björk. Sista delen kretsar kring Siri Derkerts kärlek till konsten och motgångarna hon fick uppleva som kvinna och progressiv konstnär.
Att trilogin nu är avslutad, och att nya arbeten snart ska påbörjas, känns lite märkligt, fortsätter hon.
– Jag har levt med det här projektet i fem år, så det kommer att bli tomt, säger Teresia Björk.
– Men Siri Derkert kommer förstås alltid att finns kvar i mitt liv.