Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor […].
Så börjar en dikt av Pär Lagerkvist, en dikt om brevets förmåga att berätta om det vardagliga, om ”klöveräng / och mogen råg och blomstersäng”, och samtidigt stå för något evigt. Vi får en bild av modern och det vuxna barnet, som väl försvunnit till staden, vi får veta hur brevet ser ut och att det skrevs i söndagens ro. Också diktens utgångspunkt är (eller var) något allmängiltigt – att skriva och ta emot ett brev.
Ändå undrar jag hur brevet avslutades. Kanske med ”Kära hälsningar”? Eller kanske skickade den troende gamla modern en välsignelse till sitt barn långt borta i den farliga storstaden?
På sistone har jag funderat på avslutningar. De gamla romarna började brevet där vi slutar. ”Cicero till Atticus. Hälsningar” skrev den romerske oratorn till sin närmaste vän. Tydligt och bra. I e-post ser man också från början vem som skriver. Där är avslutningen särskilt krävande, eftersom meddelandet ofta är kort och kärnfullt. Inte sällan möter man dock ”med vänlig hälsning” (alternativt MVH) eller ”vänligen”, där det förra känns affärsbrevsmässigt och det senare inte alls särskilt vänligt. En dag kommenterade jag detta på sociala media: ”Jag undrar om inte mejlavslutningen ’vänligen’ är ännu värre än ’med vänlig hälsning’.”
Mina digitala vänner reagerade omedelbart, och diskussionen pågick i flera dagar med ett åttiotal inlägg. Många hade åsikter, men intressantast var faktiskt att min ganska yviga bekantskapskrets inte kunde enas om hur man egentligen skulle avsluta ett mejl. Min standardhälsning ”Allt gott” avpolletterades som snorkig, medan det akademiska ”tuus/tua” (som har trevligare klang än ”din”) accepterades som exotiskt, excentriskt och lite kul. Såväl ”vänligen” som ”med vänlig hälsning” dömdes nästan enhälligt ut, och ”vänligen” etiketterades som ”tvättstugesvenska”. Bland alternativen fanns ”småsurt”. En skämtare föreslog istället en EU-anpassning: ”Vanliga halsningar”.
Glada, varma eller många hälsningar fick genomgående godkänt. Det gäller dock att hålla fingrarna rätt på tangenterna så man inte avslutar med ”glada hälsingar”, vilket ju måste ses som exkluderande av exempelvis skåningar. ”Alla är glada!” är å andra sidan inkluderande i överkant. ”Ha en fortsatt bra dag!” försågs med universell dödskallemärkning. Vad vet folk där ute i cyberrymden om hur glada eller gräsliga andras dagar är?
Och de exempel som gavs! Det berättades om den skolledare (inte i Uppsala) som på det informella sjuttiotalet genomgående avslutade brev med ”puss och kram”. ”Hjärtligen”, ”tjipp”, ”tjingeling” och ”tjoflöjt” nämndes som mera lämpligt. Vissa vänner tyckte avslutningen kändes lättare på främmande tungomål – ”hilsen”, ”ha det” eller ”toodeloo”. Hundägaren föredrog ”med vänliga voff”, musikern ”rock on!”. ”Lev!” brukade Sara Lidman skriva i dedikationer, och det går ju också bra i mejl – fast kanske inte till myndigheter. ”Pliktskyldigast” föreslogs också, liksom ”med andan i halsen” och (mindre lustigt, men mera användbart) ”hälsar”.
Det är inte lätt när det är svårt, som en lekkamrat till barnen en gång konstaterade. Diskussionen har knappast gjort avslutningen enklare, men kan kanske visa att det är bättre att vara lite väl glad eller till och med fånig än att tyckas överlägsen och snorkig. Själv håller jag mig till hälsningar som ”soligt” och ”glad höst”.
Jag ber att få rekommendera mig.