För mycket länge sedan – när jag var ett litet barn – hade jag en bok, där framsidan visade ett annat litet barn som läste en bok. På den bokens framsida fanns en bild av ett litet barn, som läste en bok, vars framsida visade ett litet barn med en bok… Jag fann det oändligt fascinerande. Var tog det egentligen slut? Fortsatte bilderna tills de läsande barnen blev så små att man inte längre kunde se dem?
Det handlar om böcker i böcker – fast egentligen börjar historien när jag lade ner Jane Austen bland min sommarläsning. Hon har på sistone blivit särskilt aktuell, inte minst som bollplank för nya böcker. Jo Bakers "Huset Longbourn" behandlar familjen i "Stolthet och fördom" utifrån tjänstefolkets perspektiv (kanske en följd av "Downton Abbeys" popularitet), deckarnestorn P.D. James blandar in familjen i en mordgåta i "När döden kom till Pemberley" och det pågår till och med ett Austenprojekt, där moderna författare skriver egna versioner av hennes romaner – Val McDermid har exempelvis tagit sig an "Northanger Abbey" och Alexander McCall Smith "Emma". Det fanns alltså alla skäl att förnya bekantskapen.
Sommarläsningen inleddes med "Förnuft och känsla" och fortsatte med "Northanger Abbey". Sedan stack jag emellan med en modern bok, som länge legat i läshögen – John Greens filmaktuella "Förr eller senare exploderar jag". Halvvägs igenom insåg jag att detta var den tredje roman om tonåringar som jag läste i sommar. Austens och Greens huvudpersoner är nämligen jämnåriga, ofta kring sexton-sjutton år. Alla böckerna handlar dessutom om ung kärlek. Hos Austen är det förnuftiga, ekonomiskt lönsamma äktenskapet kärlekens mål. Greens huvudpersoner kan dock inte hoppas på äktenskap eller ens ett långvarigt förhållande, ty de är svårt cancersjuka. Ändå är det ingen sentimental eller ens entydigt sorglig bok. Tvärtom är den ofta rolig (och har parentetiskt uppsalaintresse, eftersom hiphopduon Afasi och Filthys musik dyker upp).
En viktig del i tonåringarna Hazels och Augustus kärlek är en (fiktiv) bok om en cancersjuk flicka. Kring den förenas de, och det är den som leder till att kärleken utvecklas. När jag slog ihop Greens bok (inte utan en tår i ögonvrån) kom jag att tänka på hur viktiga böcker är hos Austen. Den känslosamma systern Marianne i "Förnuft och känsla" bygger liksom Hazel sin värld på läsintryck, om än av helt annat slag, och den jämnåriga Catherine Morland i "Northanger Abbey" har liksom Greens tonåringar en favoritbok, Ann Radcliffs skräckromantiska "Udolphos mysterier". Liksom hos Green bidrar litterära diskussioner i kärlekens uppkomst, men boken förvrider också huvudet på Catherine och får henne att överallt ana mörka missdåd.
Däri ligger den stora skillnaden. På Austens tid var romankonsten ny och betraktades ofta med misstänksamhet. Liksom Green ser hon litteraturen med sin tids ögon. Hos honom är böcker en tröst och en möjlighet att försöka begripa livet, så länge det nu finns.
Gemensam läsning är ett gammalt litterärt tema. Under sin helvetesvandring möter Dante de älskande Paolo och Francesca, som evigt sammanslingrade snurrar i Inferno, sedan de förförts av den kärleksroman de tillsammans läste. Lika sammanslingrade är faktiskt böcker med andra böcker, verkliga eller fiktiva, och läsarens reaktion lägger ännu en nyans till de litterära gestalternas läsning. Den aspekten begrep jag aldrig, när jag i koltåldern betraktade den där bilden. Boken med det lilla barnet med boken lästes ju faktiskt av ett annat barn. Det barn som var jag.