När ni läser det här är jag på bokmässan i Göteborg. Kanske har ni redan tröttnat på att läsa om årets mässa – men var lugn! Jag tänkte ta tillfället i akt och istället begrunda de bokmässor som flytt.
Min första bokmässa inträffade 1995. Jag var en dununge i sammanhanget och visste ingenting om överlevnadsknepen, om hur man hittar mat, toaletter och bästa espresson eller hur man sovrar bland monterpartyn. Det kan faktiskt ha varit den gången jag hjälpte en jesuit planka in på Bonniers monterparty ... I varje fall hade jag ännu inte varit på Park, där folk brukar samlas frampå nattkröken.
Bokmässan är litegrann som julen och andra familjehögtider: Man har trevligt, man får chansen att träffa sådana man tycker om och efteråt känner man starkt behov av fasta och enslighet. Medan julens gång kan avläsas på midjemåttet kan bokmässans skönjas genom ansiktets förfall. Den som anländer på onsdagen är fortfarande fräsch och kanske till och med rätt snygg, men på söndagen är vederbörande tio år äldre, har grådaskig hy och ringar under ögonen.
Min första tanke var att räkna upp mina bokmässor en efter en. Så här började jag:
1995 På samma fest som Seamus Heaney, som just fått Nobelpriset. (Åtminstone har jag för mig att han var på festen. Jag pratade i varje fall mycket med hans översättare, Göran Printz-Påhlson, som jag kände.) Diskuterade barn med deckarförfattaren Minette Walters.
1996 Min andra roman hade just kommit, och jag hade ett späckat seminarieprogram. En äldre dam fotograferade mig med en äkta Instamatic. En av många intervjuer gav jag i Bonniers garderob.
1997 Också det här året figurerade en garderob. Den tillhörde Svenska Vitterhetssamfundet, och där sov vår motvilliga treåring.
Sedan flyter mässorna ihop. Där finns alla läsare man träffat, alla kolleger man sprungit in i, gamla studiekamrater från anno dazumal ... Där finns också de stora litterära kändisarna, som man mestadels iakttar på avstånd. På förlagsmiddagarna är de omgivna av förläggare och andra beskyddare. Kanske var det på en sådan middag som någon presenterade mig för Donna Tartt, som var kortare än jag och ganska uttråkad. I varje fall var det på en förlagsmiddag som jag härom året fick skrapa rosten av skoltyskan för att konversera en författare, som ibland nämns i nobelsammanhang, och som ville diskutera vilken litterär genre efterrätten liknade. (Ljus chokladmousse – tydlig chic lit.) Förra året fangirlade jag för övrigt skamlöst Caitlin Moran, som var just så sprudlande som jag hoppats, och 2011 (ett av de år när jag var med hela mässan) förklarade jag redan på onsdagen min beundran för Lennart Hellsing. Han sa snälla saker, tog vänligt emot min bok om Gösta Ekman och berättade om den gången han som barn sett Gösta supera tillsammans med Greta Garbo på en restaurang i Stockholm. Stjärnstoftet omvärvde mig ända till söndagen.
Bokmässan är litegrann som Kiviks marknad för intellektuella. Var annars kan man t.ex. höra en nordistprofessor sjunga finsk tango, som Lars Huldén en gång gjorde med M.A. Numminen?
Ett fint minne är när Sara Lidman höll tacktal på Bonniers middag. Hon berättade hur det i hennes barndom ibland kom exotiskt tivolifolk till Missenträsk. De livade upp byn och dess människor, allt blev sång och dans, inget var som förut – och samtidigt var det rätt skönt när de åkte. Så var det med oss författare och bokmässan, sa Lidman.
Helt visst. Skönt att komma dit, och skönt att åka hem. Göteborgarna håller nog med.