"Falafelflickorna" utspelar sig i en fiktiv förort som skulle vara med på listan över särskilt utsatta områden om den fanns på riktigt. Huvudpersonen Hawa liknar många av tjejerna som Uppsalaförfattaren Christina Wahldén mött under sina skolbesök i Tensta, Hammarkullen och Bergsjön.
– Tjejerna är ofta starka, kaxiga, glada och smarta typer, säger hon och fortsätter:
– Det talas många språk, världen är nära, det finns en öppenhet. Många av barnen i förorterna är pigga och alerta. Det blir bra och dynamiska samtal.
Bokens huvudperson har många syskon och bor trångt. Biblioteket är en fristad och hon har blivit god vän med bibliotekarien Barbro. När det blir sommar ska Barbro resa bort en månad och har ingen hundvakt. Då ber hon Hawa om hjälp. Hunden får bo i biblioteket och Hawa får en nyckel för att kunna ge den mat och ta ut den på promenader.
Hawa drömmer om att bli polis och bestämmer sig för att starta en detektivbyrå. Hennes första uppdrag blir att gömma en klasskompis som riskerar att bli bortgift med en äldre kusin under sommarlovet.
I bibliotekets lilla kök bjuder Hawa klasskamraten på roibooste, precis som Mma Ramotswe i "Damernas detektivbyrå" skulle ha gjort. Alexander McCall Smiths böcker om den kvinnliga detektiven i Botswana har inspirerat Christina Wahldén.
– Jag gillar den för att den är en bra förebild och har en vänlig ton. Den är inte "who done it?" utan "hur ska det gå?", säger hon.
Med en spännande handling når man dessutom ovana läsare som tycker att det är jobbigt att läsa böcker.
På tal om te har vi stämt träff på kafé Kardemumma i stadsbiblioteket. När vi traskar in i ett av rummen med våra koppar ser vi en skylt på väggen: Christina Wahldénrummet. Klart vi slår oss ner där.
Varje år träffar Christina Wahldén flera tusen skolelever. Någon stannar kvar och pratar. En lärare berättar om en elev. Dessa möten och tolv år som kriminalreporter på Svenska dagbladet har gett henne gott om stoff till boken.
Som kriminalreporter skrev hon ofta om hedersrelaterat våld och förtryck. Hon betonar att hedersförtryck inte har med religion att göra, utan att det handlar om grupptryck och att man vill lösa problem inom familjen.
Samtalet kommer in på nämndemännen i Solna tingsrätt som nyligen blev uteslutna ur Centerpartiet för att de tycker att man inte ska gå till polisen om man blir misshandlad av sin man.
– Deras uppfattning var: är man gift så är man. "Det är tråkigt om man blir slagen, men man ska inte gnälla." Det är rättsosäkert och ett helt oacceptabelt synsätt.
Många av döttrarna i de här familjerna lever dubbla liv – ett hemma och ett i skolan.
– De är flexibla och lojala. Det kan göra att de går sönder.
Hon tycker att det finns en utbredd flathet, även i skolorna.
– Det är viktigt att skolan lär ut att man inte får slå barn eller tvinga dem att gifta sig. Det är lättare att prata om en bok än om hur det faktiskt varit.
Christina Wahldén var kriminalreporter när Pela och Fadime mördades av sina familjer.
– Hur länge ska vi behöva prata om det här? frågar hon uppgivet.
Hennes budskap till alla som kämpar för att få leva sina liv på sina egna villkor är: tro på er själva, ni kan bli precis vad ni vill. Egentligen handlar det om grundläggande mänskliga rättigheter, konstaterar hon. Alla har rätt till sitt liv och sin kropp och alla är lika mycket värda.