I förra veckan reste jag ner för att möta bokmässans vd Maria Källsson. Hon som lett bokmässan genom det stormigaste året sedan starten 1985. Aldrig har evenemanget haft en så stor andel av Sveriges författarkår emot sig. Orsaken är ledningens beslut att tillåta Nya tider, en utställare med högerpopulistiska åsikter.
Jag ville höra Maria Källssons berättelse om hur hon resonerat i yttrandefrihetsfrågan – den fråga som är en av de absolut viktigaste och mest laddade i dagens kulturdebatt.
När vi bokade intervjun förvissade jag mig om att hon inte berättat sin historia på ett mer personligt och djupgående vis tidigare. Det hade hon inte, blev svaret, och jag försäkrades att hon inte skulle hinna ge fler intervjuer före bokmässans start i år.
Döm om min förvåning när två stora intervjuer med Maria Källsson kom ut i riksmedia i helgen, vars citat och innehåll var snarlika innehållet i min färdiga, ännu opublicerade intervju.
Mässan har alltså lite kvar att jobba med, vad beträffar kommunikationen.
En journalists första instinkt kan bli att ställa artikeln, inte ge läsarna "gårdagens nyheter". I detta fall vorde det helt fel.
Jag vill erbjuda denna text till er UNT-läsare. Den illustrerar diskussionen kring en fråga som är angelägen för oss alla.
Hur ska vi hantera den växande högerpopulismen utan att börja tumma på våra demokratiska spelregler?
Bokmässan har efter grundlig utredning valt en väg som jag tycker är riktig. Man har tagit ställning för yttrandefriheten. Nya tider har djupt obehagliga åsikter, men de är inte samma typ av spelare som den nazistiska, våldsbejakande Nordiska motståndsrörelsen, som fått lov att demonstrera på Göteborgs gator den 30/9.
Om vi inte ska gå efter lagstiftningen – vad ska vi då hålla oss till för principer framgent?
Vem bestämmer vad som får finnas på samma mässgolv som de vanliga författarna?
Får man vara utställare om man tycker att Stalin hade sina poänger? Om man är emot feminism? Om man anser att religiösa lagar är överordnade de sekulära?
Ingen av dessa åsikter är sympatisk, men frågan är var gränsen ska dras och av vem.
Och hur kvävande blir det till slut inte på mässgolvet om bara människor med perfekta åsikter får vistas där?
Det ideologiskt helt rena mässgolvet skrämmer mig mer än Nya tider. Om de senare inte hade getts så orimligt mycket uppmärksamhet hade få vetat vilka de var, och de hade inte kunnat öka sitt presstöd radikalt på grund av tillströmmade prenumeranter.
Protesterna har ett gott syfte och är hedervärda på många sätt. Effekten blir dessvärre fantastisk PR till den grupp de vill motarbeta.