Det är ett mirakel att Uppsalabon Francesco Kovács är 89 år och har en fru, tre barn, nio barnbarn och ett barnbarnsbarn. Sannolikheten var mycket större att han skulle dö ung i ett fångläger i Sibirien.
I höstas gav han ut boken "En överlevares dagbok". Den bygger på minnesanteckningar han skrev när han befriats efter nio år i olika fångläger i Sibirien. Han håller fram en svart vaxbok, silvertejpad på ryggen.
– Här är manus, säger han.
Ofattbara ohyggligheter är präntade med små snirkliga bokstäver i bläck på ungerska.
2007 gjorde Demoskop en marknadsundersökning där 95 procent av drygt 1 000 tillfrågade ungdomar i åldern 15–20 år kände till Auschwitz, medan bara 10 procent kände till Gulag, fånglägren i Sibirien.
– Hur kommer det sig att det inte står i historieböckerna? undrar Francesco Kovács.
Han tycker det är skrämmande att okunskapen är så stor om att miljontals människor dog under kommunismens terror i Sovjetunionen. Han har tagit det som sin livsuppgift att berätta. I 30 år har han rest runt i landet och föreläst på skolor, universitet och i olika andra sammanhang. Nyligen pratade han inför en fullsatt sal på Träffpunkt Storgatan 11 i Uppsala.
1945 var Francesco Kovács 16 år och arresterades för ha deltagit i motståndet mot den sovjetiska ockupationsmakten i Ungern. Tio år i arbetsläger blev domen.
Under Stalins terrorvälde utökades fånglägren dramatiskt. Syftet var inte bara att bli av med politiska motståndare, utan också att få tillgång till slavarbetskraft.
– Många arresterades helt godtyckligt. Miljoner fångar byggde upp Sovjetunionen, säger Francesco Kovács.
De utländska fångarna hade lägst status och fick dela barack med kriminella som hade fria händer att göra livet surt för dem.
– Vi var bara nummer och skulle tacka Stalin för att vi fick leva och arbeta för honom och kommunismen, säger Francesco Kovács syrligt.
Vilket är ditt starkaste minne?
– Att vi inte fick göra våra behov när vi behövde det, utan när vakterna tillät. Du kunde göra på dig och gå med det i 35–40 graders kyla.
Francesco Kovács fångnummer 794 var sytt på kläderna som var fulla av löss. Maten var knapp och arbetet hårt. Armkrok fem i bredd gick de till fots till arbetet som kunde vara skogsavverkning eller byggen någon mil från lägret. Den som inte höll sig i ledet blev skjuten.
– Vi sjunger på ryska när vi går: "Leve vår landsfader Josef Stalin. Aldrig har vi sett ett sånt fritt land där så fritt andas människan". Det kallar jag psykisk tortyr, säger han och fortsätter:
– Vakterna var vidriga, jävliga. Ibland fick de order om att komma tillbaka med ett lik. Då kunde de skjuta någon utan anledning.
Så höll det på dag efter dag, månad efter månad, år efter år, tills han fick amnesti i januari 1954. Diktatorn Josef Stalin hade dött i mars året innan.
Medan Francesco Kovács satt fängslad hade hans bror träffat en kvinna från Storvreta och bosatt sig i Uppsala. Efter frigivningen lockade brodern honom med att här fanns jobb och snygga tjejer. Ett par dagar efter ankomsten till Uppsala i oktober 1954 hade Francesco Kovács jobb på Nymans verkstäder.
Nu sitter han hemma vid köksbordet i centrala Uppsala och läser högt några dikter han har skrivit. De handlar om Taigans obönhörliga kyla, hur man vänjer sig med åren, men att själen är trasig. Tårar tränger fram. Familjen och allt föreläsande har hjälpt honom att bearbeta upplevelserna, men helt läkta blir såren aldrig.