På Pelle Forsbergs gård i Norduppland har black metal-bandet Watain samlat all sin rekvisita. Det är containrar och en lada fulla med benpipor och religiösa symboler. Erik Danielsson hittar ett krucifix bland grejerna.
Erik Danielsson rotar runt lite inne i containern och kommer ut med ett krucifix. Blicken är triumferande och förväntansfull, som på ett barn som lekfullt testar gränserna, när han vänder korset upp och ner och håller fram det så att fotografen kan ta en bild.
Erik är sångare i black metal-bandet Watain, som bildades i Uppsala för 24 år sedan. Då var Erik och hans kompisar Pelle Forsberg och Håkan Jonsson tonåringar och gick på gymnasiet, Erik och Håkan på Bolandsskolan och Pelle på GUC. I dag kan de leva på musiken, har sju album bakom sig och en internationell karriär. Men vuxna? Nej, Erik värjer sig för begreppet.
– Vi har gjort en poäng av att inte bli vuxna. Den explosiva dramatiken i tonåren är väldigt central i black metal och death metal. Jag är övertygad om att den kraften kan kultiveras och tas vidare in i ett, om du måste kalla det, vuxet sammanhang.
Erik och hans flickvän Sara bjuder på kaffe och kolakakor i det gamla röda trähuset i Norduppland. De övriga bandmedlemmarna bor nästgårds. Bullerbyn möter "Omen", eller vilken skräckfilm du vill. För det är inrett med demoner och skelett i varenda vrå, både hemma hos Erik och på Pelles gård.
Att de valt att flytta så nära varandra är såklart ingen slump.
– Vi var bara 16 år när vi lärde känna varandra och upplevde intensiva saker tillsammans. I och med Watain mötte vi något som var större än oss själva. Det blev en drivkraft att behålla det som vi skapat tillsammans, det blev någonting heligt, allt annat blev obetydligt.
Black metal-kulturen skapade stora rubriker under 1990-talet, särskilt i Norge där personer från den var inblandad i bland annat medhjälp till ett mord och kyrkbränningar – men också i Uppsala. I juli 1993 brändes Salabackekyrkan ner av två tonårsflickor, inspirerade av satanismen och några år senare greps en av flickorna för gravskändning på Vaksala kyrkogård.
– Jag var i 13-årsåldern när jag kom i kontakt med black metal första gången, jag såg det som någon sorts radikal maffiaverksamhet och drogs till det. I ett större perspektiv är det rörelsens roll att vara just irrationell. Djävulen i musikform. Utan den här sortens svärta och smuts och utforskandet i moraliska träskmarker skulle kulturen och konsten se helt annorlunda ut, säger Erik och lägger till ett citat han lånat från författaren och filosofen Georges Bataille: Det finns en kraft i det förbjudna.
– Med det förbjudna menar jag allt det som den kristna västvärlden inte sanktionerar. Jag har svårt för det förnuftiga, det rationella, översitteriet, renligheten och försiktigheten. I tanken måste vi få vara helt fria. Hur man sen applicerar det på sitt eget liv i praktiken har jag inga åsikter om.
Pelle Forsberg är en av Watains originalmedlemmarna från tonårstiden. På hans gård i Norduppland tillbringar bandet mycket tid med arbetet inför nya skivsläppet.
När han får frågan hur han själv väljer att utforska mörkret värjer han sig. Det är privat. Till och med intimt, tillägger han. Men visst, säger han sen, ska man skriva en kärlekslåt är det bra att ha varit kär. Han låter det halva svaret hänga i luften.
– Konserterna är annars ett bra exempel på hur jag gör professionellt. Extasen är central i Watain, ett infernaliskt sinnestillstånd som är åsidosatt i det vanliga livet.
Han beskriver situationen: det är eld på scenen, så mycket att han har blåsor på kroppen efteråt, han är dränkt i blod – riktigt blod, "tänk dig lukten, texturen", musiken är hög och stämningsfull, han pratar inte utan skriker, rör sig på ett okontrollerat sätt.
– Det handlar ofta om ett religiöst tillstånd. För mig är black metal ett konkret sätt att jobba med sig själv, att vara öppen och hängiven. Jag vill kliva ner i avgrunden och uppleva något. Watain är mitt konstverk, och genom det vill jag undersöka skuggsidan av människan, mörkret och mystiken.
Blodet och riterna är centrala för Watain. Inför konserterna har de samlat grisblod i dunkar som jäst, för att få den rätta lukten av förruttnelse. Det har hänt att folk spyr i publikhavet av stanken.
Men det är en uppriktig tro på riternas kraft, och inte tänkt som en freakshow.
Watain har sparat i stort sett allt sedan bandet startade, och skojar halvt på skämt, halvt på allvar, att ett Watain-museum borde öppnas. Emil Forcas, Hampus Eriksson, Pelle Forsberg, Erik Danielsson, och Alvaro Lillo.
Erik säger själv att han ibland har svårt att förstå hur Watain har kunnat gå hem hos en förhållandevis bred publik, black metal är inte för alla. Och visst är det lite svårt att till en början få ihop bilderna – att den vänlige mannen med blåblommig kaffekopp tillber djävulen. Men som han tålmodigt förklarat i många intervjuer säger han det än en gång: det är den djupare meningen av kaos, av platsen och tillståndet där moral inte existerar som intresserar honom på ett konstnärligt plan.
Om bara några veckor ska bandet till Frankrike för att göra en spelning för den fransk-tyska tv-kanalen Arte. Det är bråttom att bygga scenshowen och det råder en koncentrerad tystnad på gårdsplanen hos Pelle. Basisten Alvaro målar och sorterar djurklövar medan Hampus, gitarrist, kommer från containern med famnen full av benpipor. Pelle tar oss med till boden som är inredd som en bar, för att visa oss delar av Watains historia.
– Första bandbilden, säger han, och visar en affisch i A3-format på ett gäng långhåriga tonårskillar. Den bilden tog vi på en busshållplats i Vänge, och så tryckte jag den på GUC sen.
"Det är bra att bo här på landet, det är bara att hämta det man behöver hos jägarna i närheten", säger Pelle Jakobsson.
Erik beskriver det som en katharsis att flytta hem till Uppsala igen efter alla år på turné. Han berättar varmt om tonårstiden. Praon han gjorde på Headmechanic, skivbutiken mittemot Stadsbiblioteket. Hur de äldre killarna och tjejerna i skivbutiken, som fungerande som samlingspunkt, tog sig an honom och hans musikintresse. Hur mycket Katterocken betytt och spelningarna han fick förtroendet att ordna på Grand.
– Jag är väldigt Uppsalakär, det finns så mycket visdom här. Även om vi bara satt i Engelska parken och söp så kom vi snabbt in på de stora frågorna.
Black metal-bandet Watain som består Pelle Forsberg, gitarr, Hampus Eriksson, gitarr, Alvaro Lillo, bas, Erik Danielsson, sångare, Emil Forcas, trummor kommer snart ut med sitt sjätte album.
Han brukar göra pilgrimsvandringar där målet är Gamla Uppsala.
– Det är mäktigt med all mystik kring den platsen.
Watain har inte spelat i Uppsala sedan 2013, på Svandamshallarna. Innan dess skulle de slå på stort och fira tioårsjubileum på UKK 2008 men brandlarmet avbröt showen halvvägs och publiken fick gå hem.
– För två somrar sen var vi inbokade på Parksnäckan, det kunde ha blivit hur mäktigt som helst, men pandemin och huvudarrangörens konkurs kom emellan. Vi vill spela i Uppsala mer än någon annanstans. Min största dröm är att få spela på Grand igen.