Tittarstorm mot vädergudarna

Läsare och tittare riktar ofta sin ilska över misshälligheter mot journalister. Skjut inte på budbärarna, vädjar Björn Lövenlid.

Foto:

Björn Lövenlid2014-06-29 07:04
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För inte så länge sedan bestod mediernas kontakt med läsarna av enstaka brev och telefonsamtal. I dag kan en artikel eller ett tv-inslag omedelbart mötas av en okontrollerad kakafoni av reaktioner på bara några sekunder.

I grunden tycker jag att det här är mycket positivt. Transparens och dialog – sådant är alltid att föredra framför envägskommunikation.

Nästan alla läsarreaktioner jag har fått genom åren har också varit underbara, även de mest kritiska. Som skribent vill man nå ut, beröra men också få veta om man råkar trampa någon på tårna.

I veckan hände dock något som fick mig att begrava mitt huvud i händerna och ifrågasätta hur somliga läsare och tittare egentligen tänker, om de ens gör det.
”Less på era lögner. Helt sjukt att det ska pissa varje dag. Sommaren är kort och ni ljuger om sol, nåt vi inte har i detta pissland. Det skulle ju bli varmt, lögnare”, skrev en tittare i ett hätskt e-postangrepp mot meteorologen Åsa Rasmussen nyligen.

Även meteorologen Per Stenborg berättar för Aftonbladet att han då och då får desperata semesterfirare i luren som blir vansinniga på honom för att vädret är som det är.
Det är ungefär lika begåvat som att skälla ut läkaren när han eller hon ger ett nedslående sjukdomsbesked.

Visst kan man skratta åt somligas reaktioner på de nyheter som medierna förmedlar, men under ytan finns det en allvarligare lärdom att dra, nämligen den att man aldrig ska skjuta på budbäraren.

Om en journalist avslöjar ett missförhållande så är det inte rapporteringen i sig som är problemet, utan själva missförhållandet.
Om exempelvis en grävande journalist skulle skriva om oegentligheter hos ett av Sveriges största börsbolag, så kommer många aktieägare helt felaktigt att rikta sin ilska mot journalisten för att hans eller hennes avslöjande drabbar dem ekonomiskt.

Den dagen vi journalister böjer oss för sådan kritik och slutar att rapportera om missförhållanden har vi avskaffat oss själva. Det vi däremot bör vara vaksamma på är hur vår rapportering ser ut över tid.
Om vi gång på gång väljer att avslöja brister på ett område så kanske vi glömmer att berätta om sådant som inte fungerar bra annorstädes, eller sådant som helt enkelt väger upp, mitt i allt elände.

Om man som läsare får intrycket av att allting bara blir sämre överallt, att otryggheten, brutaliteten, eländet, hopplösheten breder ut sig – då har vi misslyckats. Världen är nämligen vackrare och bättre än någonsin, på många håll, samtidigt som den också rymmer eskalerande problem.
Om det måste vi berätta.
Men semestervädret, det kommer vi tyvärr aldrig att kunna göra något åt.