Med en enda krönika lyckades nämligen juristen och författaren Ann Coulter nå långt utanför den amerikanska inrikesdebatten där hon vanligtvis huserar och bli rubrikernas kvinna även i Sverige, samt i alla andra länder där man älskar fotboll.
”Fotboll är en sport för tjejer”, skrev hon bland annat och det var inte så att hon ville slå ett slag för damidrotten om nu någon trodde det. Nej, Ann Coulter menade på fullt allvar att fotboll är en så pass fjollig sport att den inte lämpar sig för riktiga män.
”Vi pratar alltså om en sport där spelarna gråter i bild. Jag läste att en spelare har bitit en annan, BITIT! Hur länge kommer det att dröja innan vi ser spelare dra varandra i håret”, skrev hon bland annat och syftade på ”tjejslagsmål”.
Inte helt oväntat fick hon ta emot en storm av ilskna protester, något som fick henne att sätta sig ner och skriva en ännu argare kolumn om sitt nya hatobjekt, mitt under fotbolls-vm.
Vad kan vi lära oss av detta, förutom att den ärkekonservativa Coulter tycks komma från en annan planet? Jo, tro det eller ej men hon har faktiskt hittat ett recept för framgång, och det receptet lyder:
1. Skaffa dig en hyfsad åsiktsplattform, som bloggare, debattör eller varför inte krönikör, som undertecknad.
2. Ta reda på vad som verkligen engagerar folk, ju fler som berörs desto bättre.
3. Attackera och förlöjliga sedan det de älskar mest.
4. När du får en massa skit tillbaka, stå på dig.
Om du vågar följa det receptet så kan jag lova att du omedelbart kan tiodubbla din publik, minst. Visst riskerar du att bli betraktad som en idiot eller i bästa fall som en effektsökande provokatör, men det kan det faktiskt vara värt.
Många av de skribenter som har flest läsare och åtnjuter respekt i dag började som riksprovokatörer. Tänk Alex Schulman, Linda Skugge eller varför inte Blondinbella?
Om du vill bli en tongivande röst i samhällsdebatten så räcker det inte med att du uttrycker väl avvägda och nyktra åsikter hela tiden. Du måste också ta fram storsläggan och ställa till med ett spektakel ibland.
Just nu njuter förresten hundratusentals svenskar av sin semester. Därför funderar jag på om inte min nästa krönika ska handla om att svenskarna är lata och att vi borde återta 1938 års semesterlag då man bara fick två veckors semester per år. Det skulle sätta fart på svensk ekonomi, och på mina läsare.
Nja, jag trorjag vänder mig om i solstolen i stället och lägger den idén på is ett tag.
Man vill ju inte bli betraktad som en idiot.