Biskopar tar bladet från munnen

EN NY BOK. Tretton av landets pensionerade biskopar har nyligen utkommit med boken På väg mot framtiden— en samtalsbok om Svenska kyrkan. De skriver: "I kristenhetens långa historia har det från varje generation funnits insikter, som varit värda att ge vidare till en kommande generation. — Som seniorbiskopar, emeriti, har vi, var och en efter eget val, här lyft fram erfarenheter, som vi funnit angelägna att aktualisera."Antalet författare, 12+1, kan ses som symboliskt för apostlarnas efterföljare. Nio av biskoparna är födda åren 1930-39 och sex har gått i pension de senaste fem åren. De har därför sin biskopstid i färskt minne. Några är ovanligt frispråkiga, vilket annars inte är så vanligt bland personer i ledande ställning. Men nu lever de "efter karriären" och kan därför kosta på sig denna uppriktighet. som också kan ha kännts befriande. Genom att tiga har de förut sanktionerat flera ödesdigra beslut som förminskat kyrkans trovärdighet både inom landet och utomlands. Flera av de på senare tid omstridda frågorna tas upp som kyrka-stat-frågan och politiseringen, som en följd av den nya kyrkoordningen. I jämförelse med det nuvarande episkopatet har flertalet av de pensionerade biskoparna varit internationellt verksamma, vilket präglar många av inläggen.Kyrkans identitet — vad den utger sig för att vara — har alltid varit en viktig fråga påpekar Olaus Brännström, Luleå. Kyrkan måste ses i ett historiskt och internationellt sammanhang. Detta behandlas ingående av Jonas Jonsson, Strängnäs. "För att undvika en fastlåsning i kulturella block måste det nu till en ekumenisk nyorientering, där kyrkorna vårdar gemensamma andliga rötter", skriver Jonsson. Tore Furberg, Visby, som började sin akademiska bana med ingående studier i grekiska påpekar att det verb, epikaleo, som hör samman med biskopsämbetet betyder att "springa bredvid och utstöta uppmuntrande tillrop". Denna episkopala uppgift borde nu vara mer angelägen än någonsin. Det internationella engagemanget tas även upp av Bertil Werkström och Henrik Svenungsson, som båda kommer med intressanta bidrag om sin livsväg som kyrkoarbetare. Bertil Werkströms beskrivning av påven Johannes Paulus II som sin vän är av stort kyrkohistoriskt intresse. Här möter en öppenhet mot de stora traditionerna i kristenheten och en innerlig fromhet, som många saknat undet det senaste årtiondet av politiserad kyrkodebatt. Rune Backlund i Luleå framhåller att vi måste "markera vårt urkristna arv — Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud", skriver Backlund, som påpekar att utan en klar bekännelse till Guds människoblivande i Kristus, försoningen på korset, Kristi uppståndelse och återkomst, förlorar kyrkan sin trovärdighet. Bengt Wadensjö påminner om hur infekterad kyrka-stat-frågan var under många år. Arne Palmqvist och Ingmar Ström höll envist fast vid statkyrkosystemet som en garant för folkkyrkans bestånd. Wadensjö m.fl. i Svensk Kyrkotidnings redaktion försökte kyla ned kyrka-stat debatten med att starta en debatt om helvetet. "Vi misslyckades. Kyrka-stat-debatten var vårt helvete. Vid sidan om det fick inga andra helveten finnas.", skriver Wadensjö.Välbekant är hur de s k fyras gäng (Arne Palmqvist, Sigvard Hovstadius, Gunnel Jonäng och Clarence Nilsson) före kyrkomötet 1979 samlade en majoritet av ledamöterna till en motion, som torpederade förslaget till ändrade relationer mellan kyrka och stat. Förslaget hade lagts fram av den borgerliga regeringen och tillstyrkts av Olof Sundby. Nu känns det litet "avslaget" att skriva om denna debatt, menar Wadensjö. Staten ville ha nya relationer med kyrkan. Och så blev det. Den nya kyrkordningen av år 2000 har fått en rad oönskade konsekvenser, skriver Lars-Göran Lönnemark i Skara. Den prästerliga organisationen har förändrats "på ett sätt vars konsekvenser vi ännu inte kunnat se följderna av".Prästen är inte riktigt på samma sätt som tidigare "vår präst". Nära människan måste kyrkan leva, skriver Lönnemark. Om behovet av evangelisation och diakoni skriver Bengt G Hallgren och Karl-Johan Tyrberg, båda verksamma i Härnösand, Utgångspunkten är den missionsuppgift som varje församling har. I stora krissituationer har kyrkab ställt upp med personal och gudstjänster. Men denna omsorg måste komma till uttryck också i kyrkans vardag. "Att vara behövd" är en viktig funktion i framtidens kyrka. Att göra Jesus känd och älskad, är pckså en viktig uppgift för kyrkan idag, skriver Tore Furberg, som framhåller hur viktigt det lilla formatet är i dagens byråkratiska utveckling inom kyrkan. För det orginellaste bidraget svarar son väntat Martin Lönnebo, tänkaren par préférance i biskopkollegiet. Han betonar behovet av kaos. Kyrkan skall vara "Guds utvalda lekrum". De dominerande onda systemen under 1900-talet, med nazismen och kommunismen i spetsen, dominerades av det rationellt ordnade. Leden var täta. Ingen lek där.— Ingen Ande mer, ty den blåser ju vart den vill. Inget kaos mer, nu när den förnuftiga ateistiska människan är gud. Det blev ordnad marsch rakt mot helvetet. Om kyrkorummet och gudstjänsten skriver till sist de båda redaktörerna av boken, Biörn Fjärstedt och Gunnar Weman. Båda är starkt engagerade i vad som kan åstadkommas för att göra gudstjänsterna mera levande. Weman citerar pingstpastorn Peter Halldorf, som hävdar att då vi är rotade i tron, då infinner sig en vila i en tillhörighet, som befriar oss "från den årliga gudstjänststatistikens mängdlära". Biörn Fjärstedt beskriver det hörbara sakramentet, som ett viktigt arv från apostlarnas tid. Detta riskerar att upplösas om inte prästerna låter de tre textläsningarna ljuda. Allt måste inte vara dagsanpassat i gudstjänsten. Mästerfotografen bland biskoparna, Tord Harlin, har illustrerat boken med ett tiotal vackra bilder. Biskop Lönnemark skriver till sist:"biskopar pensioneras — men kyrkan lever vidare, buren av den stora visionen.