Berättelsen tar form hos Smedberg

Egentligen har Åke Smedberg två böcker på gång. Men den andra delen i den stora familjekrönika, som påbörjades med den i år utgivna Jag är inte den du ser, har nyss lagts åt sidan och får vänta ett tag. Något annat har kommit i vägen: en ny deckare.
- Förlaget frågar efter deckare. När det gäller dem, är det alltid bråttom. Förlaget vill ha dem direkt. Men vanliga romaner kan bli liggande ett och ett halvt år från att jag har lämnat manus innan de når bokhandelsdiskarna, säger Åke Smedberg.

Det handlar förstås om förlagens och därmed författarens ekonomi.
- Mina böcker säljer inte så bra, säger han och syftar på lyriken och romanerna, men berättar i nästa andetag att första deckaren, Försvinnanden, sålde 50 000 ex i Sverige och därtill en del utomlands.
Åke Smedberg är en sedan länge etablerad författare med ett antal diktsamlingar, novellsamlingar, romaner och deckare bakom sig. I dag är han författare på heltid, men så var det inte från början.
- Då jobbade jag bland annat inom åldringsvården samtidigt som jag skrev. Det föder många tankar om tillvaron, att vara bland mycket gamla, svårt sjuka och döende människor. Man får insikter om livet, säger han.

1976 landade diktsamlingen Inpå benen på bokhandelsdiskarna. Så hade Smedbergspojken från Sundsvall, första studenten i släkten, lämnat de akademiska studierna efter en termins spanska vid Stockholms universitet, och blivit det han alltid velat: författare.
Ett decennium senare hade han skrivit två diktsamlingar till och börjat skriva noveller. I det sena 1980-talet kom hans första roman. Och 2001 hans första deckare.
"Bytt riktning" har det stått om Åke Smedbergs författarskap i olika recensioner. Men genom alla hans böcker löper en röd tråd, som vid närmare granskning snarast är grå. En vemodigt, sorgset, mulet grå tråd av utanförskap och ensamhet.
Det vilar ett lågtryck över det mesta Åke Smedberg hittills har skrivit. Regntunga skyar, snöglopp, bildäck mot våt asfalt, illa underhållna hus med fönster svartare än natten...

Hans böcker är som akvarellisten Lars Lerins tavlor: hjärtskärande och nästan bittert sorgsna. Människorna är ensamma, oälskade, utsatta för våld eller själva våldsverkare. De norrländska glesbygderna och de mellansvenska städernas förorter rymmer så mycket förtvivlan att man som läsare nästan blir tungandad.
- Men det är inte bara så! Jag blir alltid förvånad över att ingen verkar märka min skämt, säger Åke Smedberg och bjuder på kaffe och nybakat bröd.
Sedan drar han ett skämt, flinar och säger att han minsann inte är nån dysterkvist, utan en social person som är ganska glad av sig. Fast känslig.
Och han känns verkligen långt ljusare än sina berättelser de timmar vi sitter vid slagbordet i den smedbergska lägenheten och pratar om skrivandet, vad det går ut på.
- Jag vill göra något riktigt. Och det verkligt allvarliga vetter åt ett mörker. Jag har letat smärtpunkter för att se människor och komma livet inpå livet. Jag är fascinerad av mörka färger, den mörka skimrande asfalten, säger han.
- Fast som människa vetter man ju åt olika håll, både ljus och mörker.

I Åke Smedbergs bakgrund finns skogsarbetare och småbrukare. Och spelmän.
- Morsan var journalistbarn, morfar var sportjournalist och jobbade på Idrottsbladet före Torsten Tegnér, det framhölls alltid. Farsan var småbrukarson, blev själv snickare och industriarbetare, men tog över småbruket. I den miljön växte jag upp. Vi hade det jävligt dåligt ställt ekonomiskt. Det var alltid bråk om pengar, ett olyckligt äktenskap med två starka personer som drog åt var sitt håll. Men samtidigt fanns där en vidsynthet. Morsan hade drömt om att bli författare och på farsans sida fanns spelmän och en berättartradition.
De tre barnen gjorde sina klassresor - åt olika håll. Åke som författare, Kit som bildkonstnär och Staffan som blev bilmek, men läste till ingenjör och slutade som produktionsledare på Ortvikens pappersbruk.
- Farfar sade att kunskap är en lätt börda att bära. Och jag har aldrig känt av Jantelagen. Mina föräldrar hörde till en generation som verkligen ville bilda sig, som läste.

När Åke Smedberg skriver om människor i glesbygd eller förort, handlar det om miljöer han känner till från sitt eget liv: småbrukartillvaron, jobbet i skog och industri i Sundsvall; de gamlas, ensammas och marginaliserades värld, som han bland annat mött i vården i Uppsala.
Men oavsett hur hans bakgrund och erfarenhetsvärld ser ut, är han förstås i dag själv en del av det kulturella etablissemanget, en etablerad författare som fått priser för sina böcker och översatts till flera språk. En disciplinerad person som håller hårt på arbetsdagar från morgonstund till eftermiddag, och som kompenserar det stillasittande författarjobbet med promenader, en och annan joggingtur och träning på gymmet.

Det författaren skriver om i sina böcker, finns på ett eller annat sätt inom honom/henne, åtminstone som iakttagande och reflektioner. Men författaren är inte sina böcker, är inte sina berättelsers huvudpersoner.
Tur det. För det finns mycket våld i Åke Smedbergs prosa. Ett utförligt beskrivet realistiskt våld som kryper nära inpå. Vad vet han om våld, tekniskt och erfarenhetsmässigt?
- Jag har hållit på med brottning och boxning. Och själv varit utsatt för rånförsök vid Centralen i Uppsala. Dessutom jobbade jag över tjugo år inom
psykvården - även rättspsykiatrin - somatisk vård och äldrevård. Våldets olika verkningar kom att bli nära nog vardag för mig, utan att jag för den skull accepterade eller bagatelliserade dem. Man kan väl säga att min erfarenhet av våld inte är läsefrukter och inte kommer från film, utan att jag faktiskt fått dem genom livet.
- När man skriver om våld, skall det vara en mening med det. Läsaren skall reagera på det, inte kunna skaka det av sig.
Den påbörjade deckaren börjar med ett rättsfall.
- Det handlar om ett barnamord, nästan i mina hemtrakter, säger Åke Smedberg och berättar att den alkoholiserade, slitne frilansjournalisten (med kriminellt förflutet) John Nielsen skall få chansen att utvecklas i den här boken.

Med fjorton böcker bakom sig och flera på väg borde Åke Smedberg vara en eftertraktad föreläsare. Men så är det inte, säger han.
- Jag är inte särskilt efterfrågad. Anses väl vara för dyster för författaraftnar...
Men läser man riktigt noga, upptäcker man ljusrevor i molntäcket och glimtar av humor och kärlek hos Åke Smedbergs personer. Det händer att någon talar om ögonblick av lycka. Till och med den tufsige John Nielsen.

Berättelsen tar form hos Smedberg

En berättelse håller på att ta form i ett arbetsrum i en lägenhet i södra Gottsunda. Författaren Åke Smedberg själv vet inte vart den bär hän. Han vill gärna låta sig överraskas.