Regissören Nora Nilsson på en av de sista repetitionerna inför premiären. Hon började frilansa som regissör år 2007 efter många års jobb som regielev och regiassistent.
Det är första gången Nora Nilsson gör skräck för barn och första gången hon sätter upp en pjäs på Uppsala stadsteater. Den 10 februari sker den efterlängtade premiären av dramatiseringen, som är baserad på Lisen Adbåges bok "Furan". I en sagolik värld, med en långsam förvandling och ett krypande obehag, berörs klimatfrågan. Men hur mycket av det budskapet barnpubliken plockar upp, är Nora Nilsson osäker på.
– Jag läste boken med min dotter när den kom ut och vi båda blev väldigt drabbade, fast på olika sätt. Hon verkade tycka att det var en spännande rysare, medan det för mig var en ångestladdad, suggestiv, men samtidigt vacker berättelse, säger hon.
Nora blev så pass tagen att hon bestämde sig för att göra teater av den sagolika världen.
Furan handlar om en familj som vill bygga sitt drömliv, men misslyckas. Hon tror att det finns en stark igenkänning bland barn vars föräldrar lever med många olika drömmar och mål. Samtidigt matas de ständigt med information om klimatkrisen. Pjäsen speglar denna dubbla verklighet som barnen i dagens samhälle växer upp i.
– Å ena sidan verkar allting vara så himla bra, i alla fall i Sverige, men å andra sidan går det väldigt dåligt. Furan berör det ämnet men ger inga svar på någon lösning, utan kanske snarare sänder ut en fråga, vad ska vi göra?
Hur man gör skräck för barn, utan att det blir för läskigt, tror hon inte att det finns något rätt svar på.
– Det är nog ingen skillnad på skräck för vuxna och barn, det bygger på samma överenskommelse mellan det oväntade och det vi är rädda för. Det är de ingredienserna man leker med.
Hon upplever Uppsala stadsteater som en väldigt positiv plats, med en fin kontakt mellan teatern och publiken. För att ta hänsyn till den unga målgruppen, vars ålder rekommenderas från sex år, har man använt sig av såväl pedagoger som provpublik.
– Förhoppningsvis så möjliggör den här konstupplevelsen att barnen kan leva ut sina rädslor, fast i en trygg miljö. Jag tror att vi vuxna är så otroligt måna om att skydda våra barn, vilket gör att vi kanske missar målet lite och skyddar från fel saker.
Förhoppningen är att såväl barn som vuxna får en katarsisupplevelse av denna moderna saga, men också själva ställer sig frågan, vad ska vi göra?