I år skulle Lennart Hellsing ha fyllt 100 år och bokförlaget Rabén & Sjögren firar med att ge ut ett gäng nyutgåvor av hans texter.
Vad Hellsing själv skulle ha tyckt om publiceringarna går inte att veta. Men i flera böcker tycks förlaget tappat texten, till förmån för nya illustrationer. "Dinkeli dunkile doja", tecknad av Charlotte Ramel, är ett undantag. Här hittar vi en bild av författaren själv till inte så kända dikten "I Annorlunda". En presentbok för alla som vill bjuda små på roliga ordlekar. Inte minst för att boken innehåller min personliga favorittext om "Indialand bak Himalajas rand".
Att skriva barnböcker är ingen enkel konst, det förstod Lennart Hellsing (1919-2015). I hans gärning ingår att höja synen på barnbokslitteraturen. Han var initiativtagare till Svenska barnboksinstitutet och bidrog till att barnlitteraturen fick sin första professur i Sverige.
Som recensent ställde han också krav på andra i sitt skrå.
I Kjell Bohlunds "Den okända Astrid Lindgren" om Astrid Lindgrens liv som barnbokschef på Rabén & Sjögren fladdrar Lennart Hellsing in i ett spännande kapitel om barnboksförläggaren och bestsellern Astrid Lindgren och recensenten och barnboksskribenten Lennart Hellsing. De båda satt på dubbla stolar, i roller där det ingick att kritisera varandra.
Efter en recension av "Emil i Lönneberga" bjöd Lennart Hellsing hem den sårade Astrid Lindgren på middag – och därefter startade en fäktande brevväxling mellan giganterna i maj 1964.
Likt ett barn som opponerar sig mot sin mor så tar Lennart Hellsing i väl kraftfullt ibland och Astrid Lindgren går bitvis i försvar. Men i mångt och mycket är tonen vördnadsfull. Kungen och drottningen inom barnlitteraturen har stor respekt för varandras gärning. Men Hellsing utmanar, vill pressa barnboksgudinnan än hårdare.
Lennart Hellsing nöjer sig inte, barnböcker ska utvecklas – bli ännu bättre.
Det är svårt att hitta nya svenska barnboksgiganter som jämför sig med Astrid och Hellsing. Men det finns författare som kryddat nutiden – och som också kommer återuppstå i eviga nya utgåvor.
Anna-Clara Tidholms "Ut och gå" och "Knacka på", först utgivna i början av 1990-talet, från bokförlaget Alfabeta känns fortfarande moderna. "Knacka på" är likt många av Lennart Hellsings texter repetitiv och otaliga förskolebarn har "knackat på" dörrarna i huset.
Varje ord i "Ut och gå" är rikt förtätat och poetiskt. På vägen åker många bilar och "krokodiler" och med den enkla ordföljden väcks barnsången "Nyss så träffa' jag en krokodil" som ett glittrande pärlband i bakhuvudet.
Här finns också flera påhittade sammansatta ord som "gubbmaskiner" och "slingervägen".
I amerikanska Nina Ladens nya saga "Gula båten" (Yellow Kayak) tycks svenska översättningen från Rabén & Sjögren ha inspirerats av Anna-Clara Tidholm. Rytmen i texten är densamma. Och när pojken och hans giraff når "hemmahuset", precis som i finalen av "Ut och gå" känns det nästan som plagiat. Samtidigt är det roligt att ett ord tycks ha fått eget liv i barnboksvärlden. Alla förstår vad ett hemmahus är. Ett hus som är hemma. Ett hem som finns i ett hus. Hemmahuset.
Ett hitte på-ord kan få fäste i barnens kulturvärld. Så till den grad att om ett land är påhittat eller riktigt, inte blir så viktigt. Ett bevis på barnlitteraturens styrka.
Men barnböcker ska inte härma, de ska följa den generation som växer upp nu. Det tror jag Hellsing tyckt.
Det behövs en ny lysande stjärna på barnbokshimlen.
Ser fram emot att vricka tungan till framtidens poeter.