I Svenska Barnboksinstitutets lokaler ska vi, inbjudna journalister och ett 50-tal volontärer, få titta på tre återfunna stenografiblock från Astrid Lindgren. Tre råutkast, tidigare okända för omvärlden. Nog bultar hjärtat lite extra.
Blocken har överlåtits till forskningsprojektet ”Astrid Lindgren-koden” där över 150 stenografikunniga personer under ett års tid tolkat Astrids snirkliga krumelurer. 52 block om Bröderna Lejonhjärta har de redan transkriberat.
Astrid Lindgren var en mångkonstnär. Hon jonglerade författarskap, redaktörskap och var, på senare år, helt orädd i den offentliga debatten. Hon var även sekreterare och kunde, så klart, stenografera.
Det är en konst jag själv gärna skulle vilja behärska. Malin Nauwerck, forskare i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och projektledare för Astrid Lindgren-koden, kikar lite förvånad på min rappa handstil när jag frågar henne mer om projektet. Men nej, jag stenograferar inte. Bara veckor efter att mina anteckningar förts ned på papper kommer vare sig jag eller någon annan att kunna tolka dem.
Även om stenografi är en utdöende art så finns ett fåtal som behärskar konsten, och som kan översätta.
Jag ser Astrid framför mig, hör hennes röst. Hon är en del av mig, en del av mina värderingar som vuxen. Men hennes röst blir svagare.
Jag träffade under en kurs i barnbokskritik, på just Svenska Barnboksinstitutet, en bibliotekarie som berättade att barnen som hon möter ofta inte har en aning om vem Astrid Lindgren är. De känner till Pippi Långstrump, men inte Emil i Lönneberga, och författaren bakom verken är för dem okänd.
Det är inte underligt. Astrid Lindgren gick bort 2002. Hennes litteratur utspelar sig under förra århundradet. Även om böckerna lever kvar, så hörs inte Astrids starka röst i debatten längre. Hennes budskap återupprepas titt som tätt, men ibland helt förvanskat.
När Astrid Lindgren 1978 tog emot Tyska Bokhandelns Fredpris sade hon: ”Jag vill tala om barnen. Min oro för dem och mina förhoppningar för dem. De som är barn nu skall ju en gång ta över hanterandet av vår värld, om det finns något kvar av den.”
Hennes tacktal känns in i hjärtegropen än i dag. Det publicerades 2011 under rubriken ”Aldrig Våld!” och gavs ut med illustrationer av Stina Wirsén 2018. I "Aldrig våld!" kommer pojken hem med en sten när mamman skickat ut honom för att hämta ris till bestraffningen. Mamman lägger stenen på kökshyllan och tänker: "Där får den ligga som en evig påminnelse – aldrig våld!"
1979 var Sverige första land att förbjuda våld mot barn i hemmet.
Efter stenografihackatonet står det klart att det är just Astrids kanske mest betydelsefulla tal som nu tillförts arbetet med ”Astrid Lindgren-koden”. I ett av de mystiska stenografiblocken finns bråket om kniven i Ronja, men de två övriga blocken får mig att rysa. Stenograferna som deltar i det här hackatonet har tolkat fram utkast till "Aldrig våld!" ur de tidigare okända ”garderobsblocken”.
Kanske är det ändå så här som Astrids gärning lever vidare. Vi avkodar och väcker hennes tankar till liv på nytt, ocensurerade, mitt i en kreativ redigeringsprocess. Kanske hittar vi nya nycklar till hur vi kan leva vårt liv på bästa sätt. Alltid med syfte att ge barnen kärlek och trygghet – och aldrig, aldrig våld.