Det är något med svärtan i illustrationerna som både känns igen från Hans Arnold fantasieggande illustrationer av Astrid Lindgrens ”Allrakäraste syster” (1973) och från tidernas bästa barnbok, Till vildingarnas land, skriver Matilda Nilsson.
Det var inte länge sedan nyhetskanalen BBC gjorde en lista över tidernas 100 bästa barnböcker. Toppar listan gör – med rätta – ”Where the Wild Things are” (”Till vildingarnas land”) av Maurice Sandak från 1963.
Ingen av de 15 första titlarna på BBC:s topplista är från 2000-talet. Kan inte en modern barnbok som bli en riktig klassiker? Det frågar jag mig när illustratören Aron Landahls nya bilderbok kommer i mitt senaste bokpaket.
Jag har följt Aron Landahls författarskap under flera år. Han debuterade 2019 med ”Dropp, dropp” (Rabén & Sjögren). Det är långt från den bästa småbarnskräckis jag läst. Illustrationerna överglänser berättelsen. Men med ”Alla äter alla” (2023, Rabén & Sjögren) har Aron Landahl hittat balansen mellan text och bild.
Redan omslaget väcker intresse. I likhet med Tove Janssons klassiker ”Hur gick det sen?” (1952) har framsidan ett utskuret hål. I Alla äter alla är tomrummet, för att förstärka titeln, omringat av en ödla som svalt delar av sin svans. Kring kräldjuret växer lummig grönska mot svart bakgrund. Det är något med svärtan i illustrationerna som både känns igen, till exempel från Hans Arnold fantasieggande illustrationer av Astrid Lindgrens ”Allrakäraste syster” (1973) och från tidernas bästa barnbok, Till vildingarnas land, som nämndes ovan.
På telefon berättar Aron Landahl att han, trots alla teknikens nutida möjligheter, jobbar mestadels analogt med sina akrylbilder.
Det är ingen faktabok som Aron Landahl skapat, men berättelsen är sakligt informerande. Djuren och växtarterna i Alla äter alla finns i svensk fauna, även om de kanske inte skulle samsas på samma gräsplätt i verkligheten. När jag frågar honom om en trut verkligen kan äta en snok, så som i boken, säger han: ”Det är en näringskedja som kan hända, även om det inte är den vanligaste”. Det visar sig att han ställt samma fråga till jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet.
Aron Landahl jobbar mestadels analogt med sina akrylbilder.
För tolv år sedan flyttade Aron från Visby på Gotland för att läsa biologi vid Uppsala universitet. Men i stället blev konsten hans yrke. Han har tidigare bland annat illustrerat två Titta-böcker av etablerade Max-författaren Barbro Lindgren. Senast var det ”Titta, Lill-Hans” (2022, Karneval Förlag), en saga om Lill-Hans äventyr med de vilda djuren i skogen. Men Aron Landahl säregna, drömmiga bilder samspelar inte helt med Barbro Lindgrens raka penna. I den tidigare boken ”Titta Rödluvan” (2020) drar Aron Landahl illustrationer mot ocensurerad grymhet. På Uppsala Stadsbibliotek har "Titta Rödluvan", trots småbarnsprosan, hamnat på vuxenhyllan.
Men i "Alla äter alla" går det att slå upp vilket uppslag som helst och försjunka i bildkonsten. Det stormiga havet runt sälen påminner om japanska konstnären Katsushika Hokusai dramatiska träsnitt "Under vågen utanför Kanagawa". På sista uppslaget utspelar sig en ordlös berättelse om nyckelpigans livscykel. Också textsnuttarna är genomarbetade och fyndiga. Aron Landahl har jobbat med boken i över två år. Väl investerad tid, tycker jag som bilderboksläsare.
Varje uppslag bär en ledtråd om vilket rovdjur som kan komma att bli mätt härnäst. Men sagan slutar aldrig riktigt – utan fortsätter likt ett kretslopp i en cirkel. Förhoppningsvis lever berättelsen kvar länge. Kanske kan det bli en ny klassiker?