"Pojken, pappan och björnen", "Den lilla trädroboten och prinsessan vedträ" och "Furan" är nyligen utkomna bilderböcker som förgrenar sig i trädens värld.
En oförglömlig karaktär i tv-serien Twin Peaks är The Log Lady (spelad av Catherine E Coulson). Hon bär sin trästock likt ett barn i famnen. Det får den döda tingesten att verka levande – och ökar upplevelsen av att den kapade träbiten har ett medvetande. Per definition borde trästocken vara stendöd. Men när dör egentligen ett träd? Är det rent av odödligt? I flera nya bilderböcker väcks de här funderingarna.
I stället för att dö går pojkens pappa genom en metamorfos i Per Gustavssons påkostade bok ”Pojken, pappan och björnen” (Lilla Piratförlaget, 2022). Pappan får fåror likt barken på en gammal ek. Det börjar växa rötter och kvistar på hans kropp och snart är alla hans mänskliga drag borta. Men pappan lever (?) fortfarande. Så stark i sin nya trädkropp att han krossar taket med sin krona.
I Pojken, pappan och björnen skildras sorgeprocessen, varsamt och vackert. Det är en illustrerad bok om att förlora, falla ned i depressionens mörkaste djup, men på något sätt hitta hem igen. Boken skiljer mycket från Per Gustavssons fyndiga normbrytande genombrottsbok ”Så gör prinsessor” (Natur & Kultur, 2003). I Pojken, pappan och björnen får läsaren följa pojken som förlorar sin far, eller resterna av honom. Som rotvälta hotar trädet att sjunka under vattenytan. Det är smärtsam läsning, men i och med pappans förvandling skyddas läsaren från de tyngsta känslorna. Pojkens pappa har på sätt och vis övergått till ett naturligare tillstånd, inte längre människa – och därmed inte heller värd att sörja. På havsbottnen kommer trädet ge näring till ekosystemet där – och bli en del av ett finslipat kretslopp. I någon form lever pappan, eller trädstammen, vidare.
Är det rädslan för döden som gör att så många nutida författare väljer att använda sig av trädets symbolik i sina barnböcker? I Lisen Adbåges småbarnsskräckis ”Furan” (Rabén & Sjögren, 2021) blir en hel familj omvandlad till en liten dunge, som ett straff för deras skövling av platsen där de vill bygga bo. En starkare berättelse om naturen som jagar undan människan, i stället för tvärtom, är svår att finna. Träden i skogen rör sig, men med så låg hastighet att det inte går att förnimma. Familjen har övergått till en mer rofylld livsform.
I Tom Gaulds stiliserade New York Times-hyllade syskonsaga ”Den lilla träroboten och prinsessan vedträ” (Alfabeta, 2023) är kungaparets ena barn en robot, och det andra en träflicka. Med tiden blir det svårt att leva som barn med en kropp av trä. Utan magi blir flickan stelnad – och robotpojken får ta till alla knep för att väcka hennes personlighet till liv. För som träbit försvinner hennes särdrag.
I de tre ovan nämnda böckerna saknas beskrivningar av nutida teknologi som mobiltelefoner, ipads och datorer. (Undantaget är väl den lilla träroboten, men han drivs snarare av skalbaggar än av kretskort.) Författarna väljer att skildra barnen i en värld fri från skärmstress. En flykt undan tillvaron så som den ser ut i dag? Barnen i böckerna samverkar på olika sätt med naturen, även när den hotar att helt överta deras existens.
Återblick till Log Ladys vedträ. Hon bär det alltid med sig, precis på samma sätt som 2000-tals människan alltid har mobilen tillgänglig. Den blir en förlängning av en själv.
Teknologin växer ihop med människan, och avståndet till levande träd blir allt längre.