Augustjuryn vet förstås att de spelar med vidöppet mål. Det är nu alla tyckare ska dundra in med ett och samma skott mot kassen: ”Bara prosa! Var är poesin? Var är dramatiken?” Så, jag gör också det, för ordningens skull. Ingen lyrik bland årets nominerade, alltså. Fanns det verkligen ingen diktsamling som nådde minst lika högt som åtminstone ett av de nominerade verken – inte ens Aase Bergs ”Hackers”, för att ta ett väntat exempel ur högen?
Samtidigt är det lite tröttsamt att samma skiva ska vevas runt vareviga år. Augustpriset har av hävd, säkerligen inte medveten sådan, behandlat lyrik och dramatik styvmoderligt. Och när genrerna inte ens blir nominerade kanske det är dags att bita i det sura äpplet, och tugga i sig detta faktum: det skönlitterära Augustpriset är i första hand ett prosapris.
Så, vilket prosaguld är det som har vaskats fram ur de knappt 160 inskickade bidragen? Några är synnerligen väntade. Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” och Agneta Pleijels ”Spådomen” är så förhandstippade att det hade varit chockerande om de blivit utan nominering. Carola Hanssons ”Masja” och Aris Fioretos ”Mary” skulle möjligen ha kunnat förbigås, men inte heller de är några ögonbrynshöjare.
Lite mer otippad är dock John Ajvide Lindqvists ”Rörelsen. Den andra platsen”, kanske mest för att hans så innerligt hyllade och lästa romaner inte genererat någon nominering förut. Men, nu var det alltså dags att uppmärksamma ”den litteräre trollkarlen”, som han kallas i juryns motivering. Givetvis kan man hävda att Ajvide Lindqvist nu byggt sitt författarskap och befäst sin roll, men det är ju inte så Augustpriset fungerar. Det belönar enskilda verk.
Det märks också i vad som med lite god vilja kan benämnas ”årets skräll”, eller åtminstone ”årets glada överraskning”, nämligen nomineringen till Stina Stoors ”Bli som folk”. Debutanter har nominerats förut, men det är inte det vanligaste. Inte heller novellistiken är överrepresenterad – den som vill sura ännu mer på temat genrer skulle med fördel kunna kalla Augustpriset för ett romanpris – och det gör att Stoors nominering sticker ut dubbelt i år. Det krävs å andra sidan rätt lite för att sticka ut i denna samling av emotsedd, god prosa.
Personligen är jag av åsikten att det är gott när god prosa belönas, och kommer inte ligga sömnlös av oro för andra genrer. Något som kan vara värt att fundera kring är dock överrepresentationen av den biografiska romanen, som varit en stabil trend rätt länge nu. Så, även om Pleijels ”Spådomen” är en personlig favorit måste jag ändå hålla tummen extra hårt för Stoor – och för fiktionen som fiktion.