– Nöjesläsning är ett ganska intressant begrepp tycker jag. Vad är det? Att läsa något lättsmält? Jag gillar att få insikter när jag läser. Att läsa bara för underhållningens skull intresserar mig inte så mycket, då ser jag hellre en välgjord tv-serie eller en film.
Alma Kirlic lutar sig över räcket på den 44 kvadratmeter stora takterrassen med utsikt över Fyrisån och Idunspången. Klänningen är röd, måndagseftermiddagen solig och skålarna med salted caramel-glass som hon ställde fram för en liten stund sedan renskrapade.
– Läsning är nog ganska stark för mig, konstaterar hon.
– Jag kan inte läsa om jag har för många intryck. Det finns ju folk som gillar att ta med sig böcker när de är ute på resor men jag kan inte det. Det blir liksom för mycket.
Hon minns när hon en gång packade med sig Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” när hon åkte till Bosnien och Kroatien.
– Jag fick sådan ångest. Det var så mycket där som gav mig ångest och så förstärktes det av den här boken. Sedan såg vi också en trafikolycka där, det blev bara för mycket, jag önskar att jag inte hade läst den.
Alma Kirlic debuterade med romanen ”En svensk kändis” 2015. Men skrivandet började långt dessförinnan, ofta i kombination med läsningen.
– Jag tyckte om att försvinna in i böcker och kunde läsa väldigt långsamt. Att läsa och skriva gick parallellt, så jag kunde läsa två sidor, sedan skriva. Läsningen väckte associationsbanor inom mig.
Det där med tiden är ett ständigt återkommande problem för Alma Kirlic som behöver lång sammanhängande sådan för att på riktigt kunna ta till sig en bok. Förra sommaren gav hon sig på första delen av ”På spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust, en sådan boksvit som de flesta kulturmänniskor säger att de har läst, ljuger om att ha läst eller säger att de ska läsa.
– Det är verkligen en sådan bok som kräver sammanhängande tid. Proust låg dessutom i sängen och skrev den för att han var sjuk. Då måste man nästan ligga i sängen själv och läsa om man ska ta sig igenom den.
– Jag blev faktiskt positivt överraskad. Den kan vara så långsam och trög, han fokuserar på varenda detalj. Men sedan så kommer någonting, någon beskrivning som man bara känner… wow. Han sätter fingret på existensen. Jag fastande faktiskt men kom inte igenom mer än halva första boken för sedan tog semestern slut.
Efter att ha funderat en stund nämner hon två favoriter bland författarskapen: landskollegorna Linn Ullmann och Erlend Loe, den senare författare till en rad absurt komiska böcker med ”Naiv. super” som mest kända titel. UNT:s fotograf Staffan Claesson lystrar till. ”Loe? Kanonbra!”
– Ja, jag älskar honom. Han böcker är så roliga. När man läser hans ”Naiv.super” och min egen ”En svensk kändis” kan man se likheter i sättet att formulera sig så att det blir humoristiskt, säger Alma Kirlic.
– Linn Ullmann gillar jag på ett helt annat sätt. Hon är så bra på att gestalta på ett sätt som gör att det verkligen känns. Hennes senaste, ”De oroliga”, var helt fantastisk. Hon är så välavvägd.
På ytan kan de två författarna verka vitt skilda men Alma Kirlic kan se en gemensam nämnare. Här finns det skenbart enkla. Skrivande ”utan krusiduller”. Det är sådant hon helst läser, och själv vill skriva.
– Jag tycker inte om böcker som känns för mycket som text. Det är det jag tycker att Linn Ullmann gör så lysande. Det känns inte som text när man läser, det känns som liv. Det är dit man vill komma.
I sommar blir det inte mycket läsning eftersom Alma Kirlic kommer att vara i USA en månad. I höst är det premiär för hennes komedi ”Kul med en kvinna” på Uppsala stadsteater.