– Jag var nog i 23-årsåldern och tältade på Färöarna med en kompis. Vi åkte båt från Bergen så jag hade köpt några norska böcker till resan, bland annat ”Kristin Lavransdotter”.
Ola Larsmo tittar ut genom fönstret mot trädgården där någon tycks stå och hälla en aldrig sinande jättehink med vatten från himlen.
– Det var mitt i sommaren så det var midnattssol. Man behövde ingen lampa utan kunde ligga och läsa hela natten. Och hela tiden hördes enkelbeckasinernas läten, säger Ola Larsmo och härmar ett kulspruteliknande ”do-do-do-dot”.
– Läsningen av den romanen, som nog blev min favoritroman, har alltid varit förknippad med det där märkliga midsommarljuset och ljudet från enkelbeckasinen.
Vi befinner oss i författarens hem i Flogsta för att prata sommarläsning, men på grund av vädret får vi överge grundplanen att sitta på favoritläseplatsen – verandan. I stället faller valet på en, enligt honom själv mycket ful, skinnfåtölj i hörnet av sällskapsrummet. Här sitter han gärna och läser omgiven av böcker och med sprakandet från kaminen.
– Plötsligt kan man vara en medelålders dam på 1300-talet i Norge. Är inte det litteraturens magi? ”Kristin Lavransdotter”, där man följer en kvinna genom hela hennes liv, var och är fortfarande en otroligt stark läsupplevelse.
Kanske kan kärleken till den historiska romantrilogin ses som en föraning av hans eget författarskap: att med fiktionens hjälp ge liv åt historiska skeenden. Ola Larsmo har tidigare gett ut romaner som ”Jag vill inte tjäna”, om prostitution i Uppsala på 1880-talet, ”Förrädare”, vilken utspelar sig i Sverige under andra världskriget, och senast ”Swede Hollow” som skildrar svenska immigranter som bosätter sig i slumområdet Swede Hollow i Minnesota. Just nu arbetar han på nästa roman som ska komma ut 2020, och avslöjar att den handlar om amerikanska inbördeskriget. Därför har det blivit väldigt få stunder över till ”den där skojiga boken”.
– Dock håller jag faktiskt på med en sådan just nu. Det är den irländska författaren Joseph O’Connors nya bok ”Shadowplay”, en roman om Dracula-författaren Bram Stoker. Den är riktigt bra så den kommer jag att läsa ut bara för att jag vill veta hur det går. Jag tror att den kommer att komma i svensk översättning också.
Läsning är förstås en viktig del av författaren och skribenten Larsmos liv, även om det sällan går att separera arbete från nöje. Han har fått allt svårare att uppslukas av litteratur.
– Det är tyvärr en yrkesskada. Ganska snart in i en bok kan man lista ut hur den är gjord, vart den vill och vilka knep författaren tänker använda för att komma dit, och då är det lätt att tappa intresset.
– Man kan säga såhär: Det är sällan jag blir överraskad av en bok. Men jag kan tycka att det är så bra gjort att det är roligt att läsa ändå.
Nej, ungdomens starka läsupplevelser återkommer sällan. Men han menar att åldern och erfarenheter ger läsningen andra aspekter.
– Man ska läsa om klassiker vart 20:e år för de blir bara bättre. Och det är ju för att man själv har blivit bättre. Jag läste om James Joyces ”Porträtt av konstnären som ung” för ett par somrar sedan och insåg att det var en mycket bättre bok nu än för 25 år sedan.
Han reser sig och kommer snart tillbaka med ”Kristin Lavransdotter” i förstautgåva, som han förstås läst om sedan den där sommaren för länge sedan. Han slår upp den och läser några rader. Det visar sig att romanen har bidragit till mer än välbehagliga minnen.
– ”Och de klev försiktigt över den nyfallna snön”….
– …jag snodde faktiskt slutmeningen till en av mina romaner, men det var det ingen som märkte, säger han och ser finurlig ut.