− Detta är vår första intervju tillsammans. Snart är vi som Lars Kepler och fyller i varandras meningar, säger Gunnar Ardelius, tidigare ordförande i Författarförbundet och författare till sex vuxen- och ungdomsromaner.
Han sitter i soffan i vardagsrummet på Öfre Slottsgatan. I en fåtölj mittemot sitter Elin Cullhed, som debuterade som romanförfattare med ”Gudarna” 2016. Om en liten stund ska de bege sig ut till lantstället med de tre barnen och stämningen är aningen rastlös. 15 månader gamla sonen Hans har bestämt sig för att lägga beslag på min telefon och mitt vattenglas men mutas bort med en delicatoboll.
Det framkommer en kort stund in i samtalet att det gifta paret tillika författarna har olika syn på läsning.
− Jag har ganska svårt att läsa. Det senaste året har jag inte riktigt kunnat det. Det kan såklart ha att göra med bebislivet, men jag tror att det är något djupare än så, att jag kan vara ganska känslig för text, säger Elin.
− Det har nog alltid varit så. Och när jag sedan läser något så behöver det vara något som direkt talar till min själ, det kan inte vara en bok man ”ska” läsa.
Gunnar tar vid:
− Jag är nog mer så att jag längtar efter de där böckerna som ska vara som en tv-serie, något man ska komma in i och sluka. Både som författare och läsare är jag ganska ointellektuell. Jag längtar efter att dras med i mitt eget skrivande, och detsamma i andras.
Elin Cullhed behöver sammanhängande tid för sitt läsande och har många minnen kopplade till just sommarläsning. Som när hon i tidiga tonåren låg på en solstol och uppslukades av den förbjudna erotiken hos sydafrikanske författaren André Brink. Eller när hon hittade sin mammas feministiska uppbrottsromaner: ”Kvinnorummet” av Marilyn French, ”Dotter till en dotter” av Inger Alfvén, ”Håll käften och var söt” av Vita Andersen.
− Det var som att jag sögs till dem. Jag var ung men kände att det fanns en eld i de där böckerna. Jag förstod något om min kvinnohistoria och att detta skulle komma att angå mig i livet. Det var väldigt starkt.
Gunnar Ardelius erkänner något skamset att han som barn helst läste 91:an och Lilla Fridolf. Den första starka vuxenboksupplevelsen var ”Ondskan” av Jan Guillou som förtärdes en sommar på Gotland.
− Han som heter Pierre, vännen till huvudpersonen som får stryk, trodde jag hette ”Pirre”. Jag hade väl inte sett namnet förut och visste inte hur man uttalade det, så jag gick runt en hel sommar och tänkte på honom som Pirre, säger han och Elin skrattar högt.
Kan ni känna på samma sätt idag för litteratur, att ni blir så där helt uppslukade?
− Ja, absolut. Förra sommaren blev jag det av Mirja Unges bok ”Jag går och lever”. Det var en rent fysisk upplevelse, säger Elin och Gunnar håller med.
− Den senaste boken jag kände så för var Linn Ullmans ”De oroliga”. Den kunde jag köpa rakt av och var verkligen inne i hennes värld.
Båda tycker att resande kan ge en ytterligare dimension åt läsandet.
− Det är något med läsupplevelsen när man själv är ute och reser. Man är kanske lite utsatt och extra öppen. Det kan vara skönt att läsa klassiska svenska romaner, som Harry Martinson, när man själv är i en helt annan miljö, säger Gunnar.
Elin håller med och berättar om när hon befann sig i Cognac och läste ”Härligt är att leva här”, om modernisten Paula Modersohn-Becker.
− Den blev extra stark eftersom hon är i Frankrike mycket i boken. Men också för att författaren Marie Darrieussecq är från Frankrike och skrev boken utifrån den horisonten.
− Jag längtar lite efter den här stora upplevelsen igen. Läsmöjligheten på sommaren är kanske det som krävs för att en bok ska bli levande för en.
Fotnot: Tidigare avsnitt i artikelserien om författares sommarläsning går att läsa på unt.se/kultur. De publicerades 7/7 (Ola Larsmo), 14/7 (Christina Wahldén) och 21/7 (Alma Kirlic).