Kulturdebatt
Debatten om religion och vetenskap tycks aldrig ta slut. Nu har den blossat upp igen. Senast det begav sig var när Humanisterna med Richard Dawkins i spetsen attackerade religionen för ett drygt decennium sedan. Då var troende ett skällsord. I dag är rationalist ett skällsord. Religionen har fått en renässans och då sitter de troende inne med tolkningsföreträde. De stackars rationalisterna eller vetenskapsanhängarna är hopplöst inskränkta. De här svängningarna i den kulturella konjunkturen är komiska. Är man 70-plussare har man varit med förr.
I SvD går debattens vågor höga mellan å ena sidan rationalisten Björn Ulvaeus och å andra sidan de religiöst troende John Sjögren och Joel Halldorf. Vad allt kokar ner till är uppfattningen att det finns bara en sanning om världen och människan. Det är en illusion. Därför är såväl Björn Ulvaeus som John Sjögrens och Joel Halldorfs inställning fel från första början.
Det finns många alternativa sanningar om vår existens som kompletterar eller strider mot varandra. Tillvaron är komplex. Tack och lov för det! Det innebär att våra försök att förstå den varierar beroende på vilken utgångspunkt vi väljer. Religionen kan vara en förklaringsmodell, vetenskapen en annan. Konsten, sociologin och psykologin representerar andra förklaringsmodeller.
För att slippa begreppsförvirring i den eviga debatten mellan tro och vetande föreslår jag att vi slopar begreppet Gud och istället arbetar med hypoteser. Religionen sysslar med den andliga och sakrala hypotesen om tillvaron, medan vetenskapen inriktar sig på den empiriska och rationella hypotesen. Världen eller existensen i sig är det stora mysteriet som utgör undersökningsobjektet. Målet är att skapa ett bättre liv för oss alla. Då behövs både vetenskap och religion.
Det är lätt att demonisera vetenskapen med argumentet att den gör världen kall och inhuman. Det gör Joel Halldorf då han talar om scientismens skrämmande samhälle (23/5). Det är också lätt att förkasta religionen som illusion. Björn Ulvaeus menar (SvD 16/5) att dödsskräcken gett upphov till religionen och behovet att tro på något transcendent. Det kan jag hålla med om men jag anser att det är livsskräcken som lett till behovet att finna något slags mening. Livet präglas av lidande och död. Våra villkor har ingenting med teodicéproblemet att göra som Ulvaeus tycks anse. Det är ett skenproblem.
John Sjögren anser (18/5) att religion och vetenskap delar sökandet efter kunskap om vår värld. Det är riktigt. Men det är helt olika kunskapsvägar och metoderna skiljer sig åt. Förnuftet ser en verklighet, tron ser en annan. Så ska det vara. Vi lever i många alternativa världar. Därför är människans liv så rikt och fullt av både möjligheter och begränsningar.
Joel Halldorf talar sig varm för det goda samtalet (23/5). Vi behöver verkligen en intellektuell debatt i Sverige som inte bygger på konfrontation utan på utbyte av åsikter. Då måste vi en gång för alla begrava den meningslösa debatten om tro och vetande för att istället diskutera hur vetenskapliga och religiösa idéer kan bidra till en fördjupad förståelse av vår värld.
Faktum är att religionen ökar vår kunskap om människan och livet, medan vetenskapen öppnar upp metafysiska horisonter, i synnerhet den moderna fysiken. Religionen är på sitt sätt vetenskaplig och vetenskapen kan i sina implikationer vara religiös. Så vad bråkar vi om?