Kulturdebatt
Bra. Nu handlar debatten om det som den bör handla om. ”Kan vi prata lite om mannens försvarstal?”, skriver Karin Kajjan Andersson i UNT (17/9). Ja, det kan vi. Det måste vi.
För vi är oense om något viktigt: Hur får en våldtäktsanklagad man försvara sig mot anklagelsen? Får han kalla kvinnan lögnerska, som jag gjorde? Får han hålla en pressträff? Skriva en bok?
Allt detta tycker jag att han måste få göra. Han bör erkänna det som han har gjort fel, liksom problemen att utreda sexualbrott. Men han måste ha rätt att försvara sig mot lögner.
Men kan vi kanske också diskutera kvinnans ansvar, om hon nu faktiskt ljuger? Och ansvaret för dom som ger henne stöd? För många tycks en våldtäktsanklagelse vara detsamma som ”nästan en våldtäkt”, och då ligger skulden automatiskt hos mannen. Men tänk om det faktiskt var en lögn och inget annat? Vilken skuld bär mannen då? Kvinnan?
Ett problem i diskussionen är förstås, som Karin Kajjan Andersson skriver, att ”sanningen är otillgänglig” för utomstående. Det var bland annat därför jag skrev min bok. För att sanningen skulle bli mer tillgänglig. Men jag kanske ljuger? Ingen kan säkert veta.
Hur för man en diskussion med en sådan osäkerhet i botten? Jo, man erkänner osäkerheten. Och man erkänner att diskussionen måste föras utifrån båda möjligheterna. Låt oss göra det.
Om det är som kvinnan i mitt fall säger, då är jag värd att dömas till fängelse och dessutom värd en massa klander för att jag ljuger. Om det är som jag säger, då är jag helt oskyldig. Och då får jag säga det. Då är det kvinnan som ska klandras. Och dömas.
Kan vi vara överens så långt?