Kulturdebatt
Uppsala läns landsting öppnade sin folkhögskola 1876. Landstinget ville skapa en skola för att ”gifva lantmännens vuxna söner den utbildning som menniskor och medborgare, hvilken nuvarande samhällsförhållanden för dem gjort mer än eljest oumbärlig.” Den pedagogiska programförklaringen var ”viktigare än att ensidigt öfva minnet, är att värma ynglingens känsla, elda hans håg och odla hans förstånd till klarhet och skärpa”. 1876 års landstingsmän visste vad de ville med sin skola.
På 50-talet utvecklades folkhögskolorna snabbt – så också Wik. Det växande välfärdssamhället saknade sjuksköterskor, förskollärare, socialarbetare och poliser. I en tid då mindre än 10 procent av en årskull hade tillgång till undervisning efter folkskolan, var behovet av grundutbildning före yrkesutbildning stort.
De flesta folkhögskolor var på den tiden internat. Elever och lärare bodde på skolområdet. En samtalets och samarbetets pedagogik utvecklades. Mycket har förändrats. Kurstyperna har skiftat men de grundläggande pedagogiska tankarna finns kvar. De ledord som fått allt större betydelse i samhället är – förutom kunskaper – kreativitet, social kompetens, samarbetsförmåga, personlig utveckling och förmåga till omställning.
I början på 1980-talet tillkom bild- och formlinjen, som följdes av musik, teater och skrivarlinjer. Verksamheten byggdes upp av besjälade, kunniga lärare. Rekryteringen har varit god, och utbildningarna haft gott rykte. Eleverna har haft tillgång till verkstäderna på kvällar och helger, och kunnat utnyttja sitt år maximalt.
Det som nu händer stämmer dåligt med Wiks målsättning. I höstas kom ett direktiv från kulturdirektören Kajsa Ravin att lärarnas arbetstider skulle förläggas till vardagar kl 08–17. Skolans lokaler hålls låsta övrig tid, alltså inte tillgängliga för lärare eller elever. Det sägs att lärare inte bör umgås med eleverna.
Att denna häpnadsväckande gammalmodiga personalpolitik kan förekomma nu, då arbetsmarknaden öppnar för flexibla arbetstider och arbete hemifrån är ofattbart – i synnerhet på en arbetsplats som i decennier präglats av medinflytande, gemensam planering och samarbete. Kan någon vara förvånad över att lärare säger upp sig, när det inte finns någon tilltro till deras förmåga att utföra det arbete många av dem har älskat? Elever har berättat om hur de har fått sin kreativitet förlöst, fått kunskaper som givit dem möjligheter att gå vidare i livet.
Wik ska nu pausas under ett år. Vem vill satsa ett läsår på en utbildning, där lärarna jagas på flykten och en musiker inte kan spela efter kl 17, en konstelev inte har tillgång till verkstaden på helgerna? Kurser för arbetslösa ungdomar ska ersätta den estetiska verksamheten.
Wik har tidigare erbjudit kurser i kristider, till exempel under början på 90-talet. Erfarenheten då var, att de som kom till kurserna, behövde två eller tre år för att ha nytta av utbildningen. Om det blir så nu, vad väljer kulturnämnden,1-årig kurs för arbetslösa eller de estetiska kurserna?
Det är tveksamt att önskvärda lärare kommer att söka tjänst på en skola med arbetsförhållanden som inget gymnasium skulle godta.
Ambitiösa studerande behöver Wik. Kulturlivet behöver de kreativa kurserna. Kanske behöver arbetslösa ungdomar Wik. Folkhögskolan behöver de estetiska kurserna. Vad vill Region Uppsala med Wik?